Jag har länge funderat över hur miljöpartiet kunnat bli så populärt i liberala kretsar. Eftersom jag tillbringar den största delen av min arbetstid i Norrland, och där får träffa miljöpartiets kärntrupper som kräver kommunala medborgarlöner och hävdar att kapitalismen förstört livet för fler människor än kommunismen och nazismen tillsammans, är jag inte så imponerad av Maria Wetterstrands flirtande med socialliberaler, latteliberaler, vänsterliberaler eller vilka prefixliberaler man nu vill locka över till de rödgröna. Efter att ha läst centerpartisten Rickard Nordins blogginlägg om miljöpartiets senaste insats i Göteborg är jag än mer övertygad om att om det är liberaler som ska föra miljöpartiet till framgångar i valet i höst så får det bli huvudstadens liberaler.

Nordin skriver en mycket intressant bloggpost om en motion från vänsterpartiet om ett lönetak inom offentlig sektor i Göteborg. Den med högst bruttolön ska inte få tjäna mer än fyra gånger så mycket som den med lägst bruttolön. Hur höga lönerna ska vara i offentlig sektor kan alltid diskuteras (för tillfället är jag på hemmaplan inblandad i en debatt som tar sin utgångspunkt i att Örnsköldsviks sjukhusdirektör fått högre månadslön än statsministern...) men vänsterns krav på lönetak är bara att beteckna som urbota korkat. Men självfallet stöttar de goa miljöpartisterna i 031-området det förslaget. Motiveringen lyder: 

"Konsekvensen av förslaget kommer att innebära en lönepolicy där faktorer som kompetens, utbud/efterfrågan på arbetskraft och prestation får en mindre synlig löneeffekt. Istället kommer de timmar som den anställde lägger ner på sitt arbete att vara en tydligare faktor för vilken lön som erhålls."

Liberalt så det förslår, eller hur? Läs hela Rickard Nordins inlägg på: http://rickardnordin.blogspot.com/2010/02/mp-lierar-sig-med-v-ratar-kompetens-och.html

När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förutspådde ”ett par skitår” fick han ganska mycket kritik. En högt uppsatt politiker borde inte använda ett sådant språk, ansåg både rutinerade debattörer och ”mannen på gatan”.

Frågan är då vad man ska säga om Martin Johansson, ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Sundsvall? Samma vecka som kommunens ekonomer lät meddela att bygget av det nya kommunala äventyrsbadet blir ungefär en kvarts miljard dyrare än beräknat, men att kommunen ändå gick 30 miljoner plus 2009, levererade Johansson beskedet att 100 lärare varslas om uppsägning. Johanssons kommentar?

– Jag är jätteless på att administrera den här skitregeringens politik faktiskt, skitless på den här regeringen. Byt ut fanskapet så fort som möjligt.

Vill ni se Johansson förnya det politiska språket är det bara att gå in på http://svtplay.se/v/1862498/100_sundsvallslarare_varslas.

Och ja, om det är någon som undrar så är Martin Johansson socialdemokrat. För som socialdemokratisk ordförande i barn- och utbildningsnämnden, i en socialdemokratiskt styrd kommun, har man tydligen ingen möjlighet att påverka den skola som socialdemokraten Göran Persson kommunaliserade i början av 90-talet.

I Neos andra nummer 2009 skrev jag en artikel om entreprenören Krister Olsson i Umeå. Olsson, som startade sin karriär i VVS-branschen, gick vidare till att göra miljarder på frontlastare och numera är Umeås största privata fastighetsägare, har gjort sig känd för sin mecenatverksamhet. Tack vare Olsson kan de boende i Umeå bland annat glädja sig åt subventionerade priser på Norrlandsoperan och på gourmetrestaurangen Viktor, där en lyxmiddag kan avnjutas för under tusenlappen (något som Olsson säger att han bjuder Umeborna på). Ja, och så skänkte han hundra skattade miljoner till Umeå universitet häromåret också… Min artikel om Krister Olsson i Neo 2/09 går att läsa här:

http://www.magasinetneo.se/tidigare-nummer/nr-2-2009/2022s12-15.pdf

När jag träffade Olsson i slutet av 2008 var den norrländske entreprenören starkt kritisk till många lokala politiker och tjänstemän. Byråkrati och maktbegär satte käppar i hjulen för utvecklingen i staden, konstaterade han. Nu tycks dock Krister Olsson ha hittat ett sätt att samarbeta med kommunen. Via sitt företag Balticgruppen satsar Olsson nämligen 20 miljoner kronor på att få ner ungdomsarbetslösheten i Umeå. Pengarna ska användas till jobb inom den offentliga sektorn, men det finns vissa krav: de ungdomar som får jobb får inte ersätta befintlig personal, de ska utföra ”riktiga” arbetsuppgifter och pengarna ska vara slut efter 2010. Kort och intensivt ska projektet vara. ”Sedan hoppas jag att arbetsmarknaden ser bättre ut och att de ungdomar som varit med i det här har haft någon nytta av det”, säger Krister Olsson till Västerbottens-Kuriren.

Som förklaring till att Balticgruppen nu ger 20 miljoner kronor till den offentliga sektorn anger Olsson behovet av att få unga människor att stanna kvar i Norrlands största stad. ”Vi ser det här som en del i Umeås utveckling, det som är bra för Umeå är bra för tillväxten. Vi behöver ungdomar som vill stanna kvar i Umeå när vi 40-talister går i pension”, säger han till Västerbottens-Kuriren. En av Olssons medarbetare på Balticgruppen, Staffan Ling, förklarar att projektet syftar till att ”boosta deras (ungdomarnas) framtidstro”.

På Västerbottens-Kurirens hemsida har kommentarerna haglat in efter tillkännagivandet av Balticgruppens satsning. Majoriteten av skribenterna är positiva, men självfallet finns det också många som konstaterar att denna satsning så klart enbart är en muta för att Olsson ska få bygglov, att kommunen nu sitter i knät på den störste näringsidkaren i Umeå och att det inte är mer än rätt att de hyror som alla hyresgäster hos Balticgruppen betalat in nu kommer tillbaka. Ja, och att det är tur att Olsson ger pengar nu när alliansen förstört för hela Sverige (inklusive s-styrda Umeå).

Nya lagar brukar träda i kraft vid årsskiftet. Några ändringar i Jantelagen var dock uppenbarligen aldrig aktuella.

Jag tog mina första stapplande steg som journalist på den lilla lokaltidningen Dagbladet i Sundsvall. Det var en utmärkt skola; jag arbetade på den fyra man starka sportredaktionen, där många unga pojkar slitit livet ur sig före mig. För det var så sportredaktionen var uppbyggd, med 20-25-åriga sportintresserade killar som var beredda att arbeta dygnet runt i ett par år för att slå den stora konkurrenten, Sundsvalls Tidning, på fingrarna. Sedan försvann man till kvällstidningarnas redaktioner. ”Du kan inte kalla dig man förrän du gjort ett halvår på Dagbladets sportredaktion”, som Aftonbladets USA-korre Per Bjurman formulerade det i en krönika för ett par år sedan.

Dagbladet var inte bara en bra skola, det var också intressant att få uppleva stämningen på en riktig socialdemokratisk lokaltidning. Nu ska man väl inte påstå att s-märkta Dagbladet i början av 2000-talet var att jämföra med en riktig arbetartidning under storstrejkens dagar, men visst märktes tidningens politiska färg i andra delar av huset än där ledarredaktionen satt. Det äldre gardet på allmänredaktionen avskydde stora Sundsvalls Tidning, inte bara för att tidningen var större, utan också för dess politiska färg, och mer än en gång fick jag höra nostalgiska historier om hur första maj-tågen så sent som på 90-talet stannade utanför de gamla lokalerna på Köpmangatan och utbringade ”ett fyrfaldigt leve för arbetartidningen”. Att de flesta som blev omskrivna på familjesidan var aktiva socialdemokrater, arbetade på Konsum eller var ombudsmän på något LO-fack, det påstods dock bara vara en slump…

Ledarsidan då? Självfallet obrottsligt partitrogen. Aktuellt i Politiken med lokal touch, kryddat med lite USA-hat (Dagbladet har aldrig förlåtit USA för Natos intervention på Balkan och erkännandet av Kosovo). På senare år har dock ledarsidan piffats upp med en dos Putin-vurm. Ja, ni läste rätt: det finns faktiskt en etablerad, om än liten, lokaltidning i Sverige som ställer sig helt och hållet på Vladimir Putins sida.

Konflikten i Georgien? Enbart Georgiens fel och”erkännandet av Kosovo blev, vad Carl Bildt än försöker hävda, en utlösande faktor för det georgiska kriget”.

Gasledningen? Inte bara bra för miljön, utan den ”ökar säkerheten i vårt närområde”.

Och när nu Dagbladets ledarsida, under ledning av politiske redaktören Svante Säwén, listar 00-talets viktigaste händelser lyfts givetvis valet av fredsfursten Vladmir Putin fram. ”Hur man än ser på denne så är det bra att Ryssland tagit sig ur 90-talets svaghet”, slår Säwén fast. Ja, usch, vi minns ju med fasa tiden när det fanns en spirande demokratirörelse i Ryssland. Det är lugnare och tryggare nu, när Putin deklarerat att landet behöver ”nya, offensiva vapen” (TT-telegram i dag).

Det är lite överraskande att en tidning med så extrema åsikter på ledarplats fortfarande bär sig. Fast det gör den ju så klart inte. Dagbladet ägs sedan flera år tillbaka av konkurrenten Sundsvalls Tidning, och överlever endast tack vare ett drygt 15 miljoner kronor stort presstöd varje år (endast Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet får mer). Det gör att Dagbladet kan dumpa priser på annonser och prenumerationer, och ge bort tidningar så att man kommer upp i 12 000 ”sålda” ex per dag. Då tickar det nämligen in nya statliga miljoner och ledarsidan kan fortsätta vara Putins hejaklack i Sverige.

Ett fyrfaldigt leve för arbetartidningen (och för oss skattebetalare som garanterar utgivningen).

Sportredaktionen på Dagbladet är dock fortfarande en av Sveriges bästa...

I natt står migrationsminister Tobias Billström och väntar på Zaventem-flygplatsen i Bryssel. Klockan 02.30 landar nämligen ett plan från Belgrad och ombord finns serbiska dignitärer, med vice premiärminister Bozidar Djelic i spetsen, ett antal journalister, men framför allt en stor grupp ”vanliga” serber. Många av dem har aldrig varit utanför Serbiens gränser tidigare. Från Bryssel reser planet sedan vidare till Rom, Paris och Berlin.

Tobias Billström är säkert mycket stolt över att få ta emot den serbiska delegationen. Det borde han vara. I natt, under det svenska EU-ordförandeskapet, upphör nämligen viseringskravet inom Schengenområdet för medborgare från Serbien, Montenegro och Makedonien och flygresan som sker i natt och i morgon är givetvis ett sätt att fira och uppmärksamma den nyvunna viseringsfriheten. Det kan tyckas vara en obetydlig politisk händelse, i alla fall med tanke på vad som just nu sker i Köpenhamn, men för alla medborgare i Serbien, Montenegro och Makedonien betyder det mer än många kan ana.

I somras hade jag möjligheten att jobba en vecka i Belgrad. Det var en fascinerande upplevelse. Belgrad, som brukar omnämnas som den europeiska stad som belägrats, bränts och bytt ägare flest gånger, har mycket att erbjuda, men är knappast den mest gästvänliga staden. I alla fall inte för personer som kommer från det stora landet i väster. Varje taxichaufför jag åkte med tog en liten omväg för att peka ut en eller flera av de byggnader som bombades av de USA-ledda Nato-styrkorna 1999 – guidningen kryddades alltid med några serbiska svordomar – och de amerikaner jag träffade i staden hade blivit uppmanade att inte bära kläder med stjärnbaneret på. Misstänksamheten mot många länder i Europa var också utbredd hos de serber jag träffade, men tankarna om att Serbien faktiskt måste närma sig omvärlden, och inte enbart söka sitt stöd hos Ryssland, hade slagit rot. Hos de unga människorna var USA-hatet nedärvt – även om en del, motvilligt, erkände att det nog fanns en hel del bra saker med USA också – men inställningen till Europa och EU var mer positiv än den är hos många ungdomar i svenska småstäder. Men nästan ingen av de serber jag pratade med hade besökt ett annat land. ”Vi måste bli en del av Europa”, slog en ung kvinna fast. Problemet är bara att många europeiska politiker inte har velat att Serbien ska bli en del av Europa. Jag träffade män och kvinnor i 20-årsåldern som pratade utmärkt engelska och franska – två stycken pratade till och med riktigt bra svenska tack vare studier i skandinaviska språk vid Belgrads universitet  – men chanserna att få använda språken i länderna där de talas var små. Kravet på visum sätter stopp. Eller rättare sagt har satt stopp.

Viseringsfriheten kommer så klart inte att innebära att alla serber, montenegriner och makedonier nu kommer att börja resa världen runt, och att länderna automatiskt integreras med övriga Europa. Det innebär dock att gränserna öppnas, att influenserna från andra länder blir större och att bilden av Montenegro, Makedonien och – framför allt – Serbien kan nyanseras. Serbien har ett fruktansvärt dåligt rykte, och i många fall är det välförtjänt. Händelserna under krigen på Balkan, oförmågan och oviljan att ta itu med de problem som fortfarande finns kvar efter konflikterna (Ratko Mladic är fortfarande på fri fot…) och situationen i Kosovo gör att det kommer att ta lång tid innan Serbien tvättat bort stämpeln som ”the bad boy of Europe” som en brittisk politiker en gång uttryckte det. Den sittande serbiska regeringen har dock intagit en mycket pro-europeisk hållning i många frågor och vice premiärminister Bozidar Djelic är den som ansvarar för arbetet med att så småningom göra Serbien till EU-medlem. Djelic, utbildad vid elitskolor i Frankrike, med en MBA från Harvard Business School och med en bakgrund som bland annat McKinsey-konsult och chef på Crédit Agricole, har ett brinnande engagemang för Europa. Ett engagemang som antagligen kommer sig av att han haft förmånen att resa, arbeta och bo i hela Europa.

Från och med i natt får ännu fler serber möjligheten att göra det Djelic gjort. Och det mår hela Europa bra av.

Dan Brown har fått ta en hel del stryk i svenska tidningar den senaste tiden. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Browns Den förlorade symbolen nyligen har givits ut på svenska. Dan Brown har en unik förmåga att skapa ”cliffhangers” (eftersom kapitlen i hans böcker är ungefär två sidor långa blir det ett par stycken i varje bok) och viss spänning kan uppstå då Browns hjälte Robert Langdon jagar albinomunkar i Paris, lönnmördare i Vatikanen och tatuerade eunucker i Washington D.C. Men särskilt stor litteratur är det inte. 

Men det är inte bara på kultursidorna som Dan Brown får kritik. Även en del ledarsidor har sågat multimiljonären och använt hans författarskap som slagträn i debatter. När det visade sig att många riksdagsledamöter gillade Brown var det ett argument för att vi har en ganska obildad och inte särskilt kulturell församling lagstiftare. Och på Svenska Dagbladets ledarsida har Johan Wennström gått till attack mot Ayn Rands läror genom att kalla henne ”politikens Dan Brown”. Det finns väldigt få randianer som uppskattar sådana liknelser...

Nu har dock Mittuniversitetet – lärosätet som marknadsför sig som "Sveriges nyaste universitet" och också lyfter fram att man har ett "jättelitet campus" (en något ovanlig marknadsföringsstrategi i akademiska kretsar) – bestämt sig för att ta med sig Dan Brown in i den svenska universitetsmiljön. I sommar blir det därför möjligt att läsa en kurs på 7,5 akademiska poäng med Da Vinci-koden, Änglar och demoner och Den förlorade symbolen som kurslitteratur, rapporterar Örnsköldsviks Allehanda. Det är inom ramen för universitetets satsning på religionsvetenskap som Arne Wiig, präst, poet, författare och fil dr i religionshistoria, ska leda den akademiska kursen där Dan Browns bestsellers är kurslitteratur.

– När jag började syssla med de här frågorna under åttiotalet fanns det inget intresse alls för religiös symbolik. Men nu är det här ämnet mycket hett. Det finns ett mycket stort intresse, inte minst genom Dan Browns böcker, säger Arne Wiig till Örnsköldsviks Allehanda.

I framtiden kanske de riksdagsledamöter som uppger att de har Da Vinci-kodens skapare som favoritförfattare bara gör det med motiveringen att ”det blev väldigt mycket Brown” på vägen mot examen.

Det är inget socialistiskt parti, det kan vi vara överens om. Partiet samarbetar med den borgerliga regeringen när det gäller arbetskraftsinvandring och friskolor och stod för en rakryggad linje i FRA-frågan. Småföretagare gillar partiet och partiet gillar småföretagare. Det ena språkröret säger att partiet är ett naturligt hem för socialliberaler och markerar tydligt att organisationen inte är röd. Det andra språkröret pratar om framtida samarbeten med folkpartiet och centern. Jag kan på något sätt förstå att det faktiskt finns liberaler i Stockholm som på allvar funderar över att missnöjesrösta på miljöpartiet. Lite frestande är det nog.

Nu bor jag dock inte i Stockholm. Jag bor dryga 40 mil från huvudstaden, arbetar 50 mil från den och är mer än 1 000 mil från det liberala miljöparti som alla pratar om. Jag får en glimt av det då jag är nere i Stockholm. Sedan återvänder jag till verklighetens miljöpartister. De som vid sina köksbord skriver insändare till lokaltidningen om att kapitalismens skuld är större än kommunismens och nazismens tillsammans när det gäller förtryck och mord. De som vill locka folk till glesbygden genom att införa kommunal medborgarlön. De som i talarstolarna i kommunfullmäktigeförsamlingarna utmålar liberalismen som ondskans ideologi och inte missar ett läge att peka ut ett borgerligt statsråd som ansvarigt för att snöskottningen inte fungerar.

Grattis 08:or, ni får träffa de latteliberala grästopparna i miljöpartiet. Jag får nöja mig med de maskrosvinsproducerande gräsrötterna som spyr galla över att deras egen Maria flörtar med liberaler. Samma gräsrötter som skulle kräva språkrörets huvud på ett ekologiskt tillverkat fat om inte partiet gick framåt i opinionsmätningarna.

Jag skall dock inte dra alla miljöpartister utanför tullarna över en kam. I valet 2006 gick faktiskt miljöpartiet i min hemkommun till val som en del av ”Allians för Sundsvall”. Ja, miljöpartiet gjorde gemensam sak med moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna för att få till stånd ett maktskifte i socialdemokratiska Sundsvall. De lyckades. Valresultatet gav alliansen 40 mandat i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna och vänsterpartiet fick 39. Problemet var bara att Sverigedemokraterna fick två mandat. En vänsterpartist hoppade då av vänstersamarbetet för att ge alliansen en starkare ställning. Miljöpartiet tackade för gesten genom att i sin tur kliva över till den röda sidan och se till att maktskiftet uteblev. När allt kom till kritan kände sig miljöpartisterna mer hemma hos socialdemokraterna. Inte ens en hel valrörelse tillsammans med de borgerliga kunde ändra på det.

När Fredrik Reinfeldt, å regeringens vägnar skall tilläggas, gav en platt-tv i 30-årspresent till kronprinsessan Victoria analyserades det på mer än en ledar- och kultursida i landet.

Var det ett tecken på att de nya moderaterna gått från att representera överklassen till att representera medelklassen?

Var det en symbol för att den nya borgerligheten inte uppskattar finkultur?

Var det ett bevis för att vår statsminister saknar stil och inte kan föra sig i de fina salongerna?

Det var dock 2007, och Reinfeldt och regeringen hade inte suttit vid makten i ens ett år. De var knappt torra bakom öronen; då får man räkna med en platt-tv-fadäs eller två.

Nu är vi framme vid 2009, Fredrik Reinfeldt pratar om Moderaterna som det nya statsbärande partiet, för sig som en statsman och är EU:s ordförande. I egenskap av EU-ordförande får han också träffa USA:s president Barack Obama för att diskutera klimatfrågor. Då tar statsministern givetvis med sig presenter. Basketlinnen. Från 08 Stockholm. Jumbolaget i den allt annat än framstående svenska basketligan.

Hur tänkte de på statsrådsberedningen den här gången? Kanske hade de läst artikeln i New York Times den 17 november 2008, där Christopher Clarey slog fast att Obama borde komma bra överens med Reinfeldt och Montenegros premiärminister Milo Djukanovic eftersom de, precis som Obama, var före detta basketspelare? Kanske ville statsrådsberedningen visa upp det bästa the place that we in Sweden call Fryshuset has to offer, gamle kårhusockupanten Anders Carlbergs skapelse 08 Stockholm? Kanske är det en flört med Sacos alla medlemmar (ordföranden Anna Ekström sitter faktiskt i 08:s styrelse)?

Eller var det en tyst markering mot president Obama för att han har haft svårt att stänga ner fängelset på  Guantánamo? 08 Stockhom heter faktiskt, håll i er nu, 08 Stockhom Human Rights. Vad tycker ni om det dolda budskapet? Snyggt, statsministern.

Det behövs dock ingen mer djuplodande analys bakom valet av presenter än att Fredrik Reinfeldt gillar basket, Barack Obama gillar basket, 08 Stockholm kommer från Sveriges huvudstad och basketlinnen är väl en ganska kul grej att ge till någon som uppenbarligen tycker om att utöva sporten för de vertikalt missanpassade.

Men jag ser fram emot att få läsa Maria Schottenius något längre analys på DN:s kultursidor i morgon.

Nej, som väntat vågade inte Svenska Ishockeyförbundets tävlingskommitté bötfälla Luleå för att lagets supportrar hängde upp en banderoll med budskapet att Dawit Isaak måste friges.

Men förbud, ja, det gillar svenska idrottsförbund.

Därför har Svenska Ishockeyförbundet i dag beslutat att helt förbjuda Dawit Isaak-banderoller. Ja, man tar det säkra före det osäkra och förbjuder alla banderoller som på något sätt kan uppfattas som politiska.

- Så gör vi när politiska aspekter finns med i bilden, oavsett vilket namn som står tryckt, säger tävlingskommitténs Tommy Töpel till hockeykanalen.se.

Expressen gjorde ett föredömligt jobb då Svenska Fotbollförbundet ville bötfälla Örgrytes supportrar för en Dawit Isaak-banderoll.

Nu är det dags för Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att ännu en gång ta idrottspamparna, den här gången dem som sitter på Ishockeyförbundet, i örat.

Uppdatering: Jag glömde i ett tidigare inlägg att lägga in en länk till TV4:s hockeyexperts blogg. Ett litet bevis på att alla journalister faktiskt inte uppskattar det fria ordet alla gånger: http://fahlman.hockeykanalen.se/2009/10/19/lulea-maste-straffas/

De som läser sportsidorna i tidningarna, eller åtminstone de som läser Expressen någorlunda regelbundet, kan historien: fotbollslaget Örgrytes supportrar hänger upp en banderoll med budskapet ”Free Dawit Isaak” och Svenska Fotbollförbundets disciplinkommitté bötfäller Örgryte för att en politisk manifestation genomförts på lagets läktare. Expressen går till massiv attack mot Fotbollförbundet, Fotbollförbundet backar och ordförande Lars-Åke Lagrell skriver, efter många om och men, på listan för att Dawit Isaak ska friges. Slut på dramat. 

Nu dyker diskussionen om Dawit Isaak-banderoller upp på andra arenor än fotbollens. När Luleå för en tid sedan spelade hemmamatch mot Modo i ishockeyns elitserie höll Luleåsupportrar upp en banderoll med budskapet ”Free Dawit”. Det har skapat bryderier hos cheferna på Svenska Ishockeyförbundet. Straffa eller inte straffa? Vad står det egentligen i tävlingsbestämmelserna? Under måndagen sammanträder tävlingsnämnden. Mest troligt är att Ishockeyförbundet dragit lärdom av hur mycket badwill ett förbund kan få om det likt Fotbollförbundet börjar bötfälla ”Free Dawit Isaak”-banderoller och låter saken bero. Förbundspamparna kan alltid säga att uppmaningen på banderollen inte var så politiskt laddad. Förutom en grupp regimtrogna eritreaner tycker ju alla i Sverige likadant i frågan.

Men vad händer då alla inte tycker lika?

Om banderoller med mer politiskt laddade budskap än det om Dawit Isaaks frigivning hängs upp på en idrottsläktare nära dig?

När Assyriska spelade i Allsvenskan 2005 höll laget en tyst minut i samband med en hemmamatch för att hedra minnet av alla som dog i det folkmord som skedde i det osmanska riket. Det fick Fotbollförbundet att skärpa sina regler vad gällde politiska manifestationer. Ordföranden Lars-Åke Lagrell var starkt kritisk till den tysta minuten och att det på arenan delats ut flygblad med krav på att Turkiet skulle erkänna folkmordet. Folkmordet var inget som skulle uppmärksammas, ansåg Lagrell, då det dels inte var något som berörde alla svenskar, dels ”hände för så länge sedan”. Ridå. Assyriska klarade sig undan straff då, men skulle knappast göra det i dag.

Att en svensk fotbolls- eller ishockeyklubb låter sig sponsras av ett politiskt parti är dock helt i sin ordning; på var och varannan arena finns skyltar med riksdagspartiernas loggor, och ibland pryds även matchtröjorna med Moderaternas eller Socialdemokraternas symboler. Att ett statsråd överlämnar en matchboll eller att ett kommunalråd håller ett tal i halvtid är heller inget problem. Det är skillnad på manifestationer som partierna betalat för och de som sker spontant.

För politiska manifestationer ska vi så klart inte ha, anser de styrande i våra stora idrottsförbund. Tänk vad hemskt om politiken skulle smyga sin in på idrottsarenorna? Ja, usch så hemskt. Då skulle ingen längre våga gå på en match i högsta serien i våra två mest folkkära idrotter, hävdas det.

Resonemanget haltar dock betänkligt.

På arenor runtom i världen har politiska manifestationer skett mer eller mindre organiserat sedan hedenhös. Alla vet att det står fascister bland det italienska fotbollslaget Lazios supportrar – mer än en gång har Benito Mussolini hyllats av lagets mest trogna fans – och att hammaren och skäran förekommer lika flitigt som klubbmärket på Livornos supportrars flaggor. Den italienska fotbollen tycks inte ha gått under på grund av det. 

Inte heller verkar spanska La Liga lida särskilt mycket av att FC Barcelonas läktare alltid varit en fristad för katalaner att sjunga nedvärderande sånger om den spanska centralmakten. Och den franska fotbollen överlever trots att stora delar av Olympique Marseilles hejaklack står till vänster om Lenin (och så klart visar det också).

Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet borde helt enkelt inte vara så rädda för politiska yttringar på svenska idrottsarenor. Det politiskt korrekta svenska samhället går inte under bara för att några personer manifesterar sina politiska åsikter med en banderoll på en fotbollsmatch. 

Vill man ha någon form av ordning och reda finns ju lagarna om störande av mötesfriheten (Kalmars FF:s mittfältare Lasse Johansson, tillika socialdemokratisk fullmäktigeledamot i kommunen, kan ju faktiskt bli störd om han ser en banderoll med ett liberalt budskap) och hets mot folkgrupp (även om ramsorna på en läktare i en elitseriearena får bli bra mycket grövre om de ska komma i närheten av det barnens idoler i Tre Kronor skriker till varandra nere på isen). Och de supportrar som går över gränsen, som några av Hammarbys supportrar gjorde då de för en tid sedan höll upp en banderoll med en hyllningstext tillägnad polismördaren Jackie Arklöv (en aktion som Fotbollförbundets disciplinkommitté dock inte såg någon anledning att bestraffa), lär snart märka att de inte hjälper sina lag särskilt mycket. Medier och sponsorer är rätt uppmärksamma på vad som sker på läktarna...

Så det finns ingen anledning för förbunden att förbjuda banderoller med politiska budskap. Det är ingen fara om sådana förs fram på idrottsarenorna.

Om inte annat skulle supportrar som tar ställning politiskt göra det lite intressantare att gå på en fotbollsmatch i oktober i den gärdsgårdsserie vi kallar för Allsvenskan.

Motiveringen för Nobelpriset löd: ”För hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”.

Onekligen är det så att Barack Obama är en mästare i historisk framställning; hans beskrivning av tillståndet i USA och övriga världen övertygade inte bara väljarkåren i de förenta staterna utan också den internationella opinionen. Och till och med den mest hårdnackade republikanen måste tillstå att Obamas ”Dreams from My Father” är en synnerligen välskriven (själv)biografi.

Så kommer vi till talekonsten. Ah, den fantastiska talekonsten. Mången retorikprofessor har hyllat Obamas förmåga att få orden att dansa; till och med ett tillkännagivande av en ny jordbruksminister kan med Obamas retoriska finess (och talskrivaren Jon Favreaus penna) låta som Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal. Med hjälp av sin talekonst har han också framträtt som en försvarare av höga mänskliga värden; att tala om att stänga fångläger, minska kärnvapenarsenalen och mäkla fred mellan stridande folk är betydligt enklare än att faktiskt stänga fångläger, minska kärnvapenarsenalen och mäkla fred mellan stridande folk.

Så varför skrev egentligen den norska Nobelkommittén en egen motivering till varför Barack Obama skulle ha Nobelpriset?

De kunde ju bara ha återvänt Svenska Akademiens formuleringar från 1953. 

Då Akademien belönade Winston Churchill med Nobelpriset. 

I litteratur.