För ett halvår sedan eller så blev jag addad på Facebook av en professor i nationalekonomi i Ecuadors huvudstad Quito, som ville berätta att han i flera år använt den spanska översättningen av min bok Vatten till salu i sin undervisning. Handelskammaren i Guatemala kallade dess publicering en av 2007 års 10 viktigaste händelser. I kåkstäderna i Perus huvudstad Lima föranledde den demonstrationer för privatisering av vattendistributionen. Den Inter-amerikanska utvecklingsbanken byggde en hemsida på basis av boken. Boken har recenserats och diskuterats i hundratals tidningar runt om i världen och jag har föreläst och debatterat om den i ett dussintal länder.

Syftet med att berätta detta är inte att förhärliga mig själv. Det är att peka på ett spännande faktum som inte över huvud taget registreras på kultursidornas radar. På de internationella konferenser, seminarier och möten jag varit på möts jag nämligen av en beundran och förundran över det oproportionerliga inflytande min generation svenska liberaler haft det senaste decenniet. Hur kommer det sig att just unga svenskar har fått så stora roller i tunga internationella fora, är en fråga som ofta ställs.

Min historia är nämligen bara en droppe i havet. Andra har gjort större avtryck. Johan Norberg får sina böcker översatta från Kanada till Mongoliet. Financial Times rankar frihandlaren Fredrik Erixon som en av de mest inflytelserika personerna i Bryssel. Johnny Munkhammars böcker om reformer betraktas som instruktionsböcker av flera regeringar.

Därför känns debatten om bristen på intellektuell höger i Sverige som en aning oinformerad. Möjligen ska inte liberaler inkluderas i ”högern”, som Roland Poirier Martinsson hävdar, och skribenterna vill i stället ha en mer konservativ höger. Några av oss kanske inte kan karakteriseras som intellektuella i den snäva humanistiska betydelse begreppet ofta ges. Kanske skulle man vidare kunna hävda att internationellt genomslag inte är den enda relevanta värdemätaren.

Men faktum kvarstår att dagens generation unga svenska liberaler uppmärksammats långt mer än den samlade och internationellt sett marginaliserade sektvänster som befolkar flera av våra tidningars kultursidor.

Så antingen är frågan felställd eller så behöver den definieras mycket tydligare.

Min enkla poäng var att om man lyckas skriva en blogg som drar tusentals läsare, kan man banne mig skriva texter som man får betalt för, och därmed behöver man inte leva på andras pengar. Jag tipsade därför om några lämpliga jobb för honom, som frilansskribent, telefonförsäljare eller PR-konsult, arbetsuppgifter som man kan utföra hemifrån, framför datorn. Var det olämpligt?

Metrobloggen hänvisar till uppgifter om hans hälsa, som jag refererade till. 

År 2003 annonserade Elextrolux att företaget skulle lägga ned verksamheten i Västervik. Orten var i chock. Jag jobbade då på Svenskt Näringsliv och skrev en debattartikel till Västerviks-Tidningen om att nedläggningen bör välkomnas. Strukturomvandling och dynamik i näringslivet är grunden i alla välståndsutveckling. Om vi hade förhindrat omvandlingen av svensk textilindustri hade vi idag varit tvungna att konkurrera med länder som Malaysia, och således också haft en levnadsstandard i nivå med det landet.

För att förvarna Svenskt Näringslivs anställda i regionen skickade jag artikeln i förväg till dem. Det tog två minuter, sedan hade jag en mycket upphetsad man i luren, som närmast skrek åt mig att jag är galen. Han skulle göra allt i sin makt för att förhindra att denna artikel publicerades. Jag skickade den aldrig.

Detta är en illustration av vilka känslor som är inblandade när stora och klassiska industrier lägger ned på bruksorter eller i andra små samhällen som är starkt beroende av en stor arbetsgivare. Även en marknadsliberal organisation som Svenskt Näringsliv har svårt att stå för sina principer. Förnuftet och det långsiktiga perspektivet liksom sköljs över av en flod av desperata människor, anställda som företagare, som blir oroliga för sin försörjning på kort sikt. Media hakar på.

Även jag har ett känslomässigt förhållande till SAAB. Min första bil var en grön 900 cabriolet. Jag gled omkring i Bryssel och kände mig som en kung. Stolt över vad det lilla landet i norr kunde prestera i form av skönhet, elegans och hästkrafter. Men inte skulle jag vilja betala för bilen två gånger, både som kund och skattebetalare.

Man får inte låta sådana kortsiktiga känslor styra politiken. Sverige kommer att bli ett bättre land utan SAAB. Och om Trollhättan inte utvecklas får folk flytta därifrån. Det finns inget egenvärde i en centralort just där. Det verkar som att Västerås är suget på att få dit rätt många av dem.

Förmögenhetsskatten var en av de svåraste skatterna att avskaffa. Men efter många år av idogt arbete med att förklara både dess skadliga konsekvenser för investeringar och jobb och hur lätt det var att undvika att betala den slopades skatten nyligen.

Sossarna vill dock återinföra en skatt på förmögenheter. Inte för att det är nödvändigt för "välfärden". Inte för att utjämna skillnader. Och inte för att skapa jobb. Utan för att det är pedagogiskt nödvändigt, eftersom partiet samtidigt vill höja skatten för människor med låga inkomster.

- Nu har vi tre år bakom oss med exceptionella skattesänkningar för dem med stora förmögenheter och höga inkomster. Det kommer inte att gå att få uppslutning från resten av befolkningen om inte dessa grupper också är med och bidrar. Människor begär att det finns en rimlig fördelning, säger Thomas Östros.

För att kunna ta mer från de fattiga, måste sosseriet visa att de också tar från re rika, hur skadligt det än är.

Och så är det Hägglund som blir kallad populist.

Föreställ dig ett parti med nutida rötter i antidemokratiska rörelser, som för bara några decennier sedan omfamnade en ideologi som har stått för förtryck och massmord. Föreställ dig sedan att partiet putsar på fasaden och gör allt det kan för att bli rumsrent, och påstår sig omfamna den liberaldemokratiska synen på människovärdet. Enstaka medlemmar på framträdande positioner gör det dock för svårt för partiledaren att upprätthålla den nya imagen. Många tycker sig se ondskans bockfot bakom den nya retoriken.

Sedan skriver partiet en debattartikel där det för fram sin politik. Vilken blir reaktionen från det offentliga Sverige?

Nej, jag skriver inte om Sverigedemokraterna, utan om Vänsterpartiet. Att detta parti, med en ledare som fram tills nyligen kallade sig kommunist, som för 20 år sedan var allierade med diktaturer av värsta sorten och som har riksdagsledamoter som tycker att den kubanska regimen är värd vårt stöd behandlas annorlunda än Sverigedemokraterna är underligt. När Lars Ohly skriver på DN Debatt går det ingen tsunami av upprördhet genom den svenska tyckarklassen. 

Missförstå mig rätt. Jag har inga som helst problem med att vi liberaldemokrater gör vårt bästa för att hålla Sverigedemokraterna kort. Men att vi samtidigt behandlar Vänsterpartiet som något anständigt är skevt. Jag undrar vilka kriterier vi har för de umgängesregler vi drar upp. I det här fallet tror jag skillnaden finns i gammal vana. Det är inget bra kriterium.

När Douglass North år 1993 fick nobelpriset i ekonomi var det många i det svenska vänsteretablisssemanget som försökte göra poänger på hans utmaning av det neoklassiska paradigmet. North hade visat att de grundläggande antaganden som neoklassikerna gör inte håller när det gäller att förklara samhällens långsiktiga utveckling. 

"Där ser ni, sa vänstern, att människan inte alls är så rationell som ni säger, och att marknader inte fungerar så friktionsfritt som ni påstår."

Men Norths kritik handlade inte om hur rationell människan är, utan om att det finns hinder eller snarare kostnader för de transaktioner som marknaden består av och att dessa hinder gör det svårare för marknaden att fungera. Transaktionskostnaderna måste vara låga för att ett samhälle ska uppnå välstånd.

Ett annat av Norths grundläggande begrepp är incitament. Människans beteende styrs av de signaler i form av belöning och bestraffning av de handlingar vi företar oss. Incitamentsstrukturen avgörs av de institutioner som formar vårt beteende.

Att påstå att detta är en kritik mot neoklassikerna från vänster är tokigt. Det är snarare en libertariansk kritik av neoklassiska mainstreamsmarknadsliberaler. Jag antar att i den svenska vänsterns snedvridna världsbild finns det föga intellektuellt utrymme för något sådant. "Inte kan man ge sig på Chicagoskolan från höger. Det vore att placera sig till höger om Djingis Khan". 

Låt mig därför kort återge vad två andra kända forskare som skrivit centrala publikationer i den nya institutionella ekonomin.

I den klassiska uppsatsen "Big bills left on the sidewalk" skrev den amerikanska samhällsvetaren Mancur Olson att det är fel att anta att alla ekonomiska möjligheter som står till buds automatiskt tas tillvara, eftersom det finns hinder i vägen. Och nationalekonomen William Baumol förklarade att det finns tre sorters entreprenörskap: produktivt, improduktivt och destruktivt.  De spelregler som avgör den relativa vinsten av olika entreprenöriella aktiviteter varierar dramatiskt från en tid och plats till en annan, det entreprenöriella beteendet anpassar sig till spelreglernas variationer och fördelningen av entreprenörskap mellan produktiva och icke-produktiva aktiviteter är en viktig förklaring till skillnader i utveckling mellan länder. Det viktiga för ett samhälle är att det ser till att det produktiva entreprenörskapet lönar sig bättre än de andra.

Det är i denna tradition Elinor Ostrom verkar. Ostroms grundläggande utgångspunkt är hur människor samarbetar, "collective action", och det hon undersöker är egentligen under vilka förutsättningar sådant samarbete fungerar väl. Detta är den grundläggande skillnaden mellan rika och fattiga länder. Hennes insikter är alltså väl i linje med de institutionella forskarna som nämndes ovan. 

När vänstern nu försöker göra poänger på hennes nobelpris är de alltså dåligt pålästa.

Men ok, under goda institutionella förutsättningar uppstår allmänningens tragedi inte nödvändigtvis. Det var dock inte tragedins vara eller inte vara som var Ostroms huvudpoäng, utan vad det är som gör att tragedin kan undvikas. Detta är vänstern mindre intresserad av, eftersom de inte gillar institutioner.

Jag föreslår därför en samsyn om Ostroms bidrag till vår kunskap om hur ett samhälle fungerar: Vi liberaler köper att alla naturresurser inte nödvändigtvis måste vara i privat ägo, när goda institutioner har byggts upp. Och vänstern köper institutionernas betydelse, att de är avgörande för ett lands långsiktiga utveckling, att bistånd förstör institutioner och därmed försvårar fattiga länders utveckling.

Har vi en deal, eller är kostnaden för denna transaktion för stor för att den ska bli av?

Svenska fotbollsspelare är först och främst kuggar i ett lagkollektiv. Att ha rätt position på banan väger tyngre än individuella prestationer. Förbundskaptenen har ful träningsoverall. Idrotten är en folkrörelse. I en omröstning på Aftonbladet.se blev medelmåttan Henrik Larsson vald till Sveriges bästa spelare genom tiderna, samtidigt som Zlatan vann skytteligan i Italien.

Länge funkade det rätt ok. Bagarna och snickarna i IFK Göteborg kunde i början av 1980-talet utmana de professionella storlagen i Europa. Landslaget gick till slutspel i alla mästerskap sen VM 1998. Men det var endast när ett antal individuella talanger kom fram samtidigt, som 1994, som de verkligt goda resultaten kom. Annars hade landslaget medelmåttighet som måttstock, att klara kvalen och vara nöjt med det.

Men så hände något. Den kollektiva spelidén, att träna utan boll halva året, att tråka ut sina motståndare (Sveriges andra halvlek mot Argentina i VM 2002 liknade mest en handbollsmatch mot nett mål) och betoningen av gemensamt ansvar har nått vägs ände. Vi missade kvalet till VM i Sydafrika. Vi gjorde alldeles för få mål, helt enkelt. Skapade för lite, förstörde för mycket.

Nu, med det missade kvalet färskt på näthinnan, står svensk fotboll i ett vägskäl.

Zlatan Ibrahimov, svensk fotbolls i särsklass bästa spelare någonsin - men samtidigt en person som spottar i Jante i ansiktet på daglig basis och som har svårt att underordna sig ett kollektiv - står på toppen av sin karriär. U21-landslaget visade i somras att individuell skicklighet, teknik och fantasi inte är någon omöjlighet för svenska landslag, och pekade mot den riktning svensk fotboll måste gå om vi inte ska bli som nostalgisk bruksort på dekis. Och nu snackas det om att en annan världsstjärna - Svennis - ska komma hem. Det bör i ärlighetens namn också nämnas att Lasse Lagerbäck börjat bära kostym (även om det inte kunde fått bort folkparksauran).

I detta läge finns det de som slår ett slag för folkhemsfotboll. Ingen sån där svartmuskig kreativitet här inte. Det passar inte vårt kynne. Gud nåde den svenska spelare som skulle bete sig som de gör på kontinenten, läs världsmästarna Italien och europamästarna Spanien.

Nej, då gör andra en bättre analys. Den svenska modellen har gått in i väggen - inte bara när det gäller arbetsmarknaden. Sossefotbollen är minte bara tråkig - den leverar inte heller längre.

Trygg anställning är en maktfråga, skriver Aftonbladet idag på ledarplats. Naturligtvis illustreras texten med en bilarbetare, som om en sådan skulle vara det minsta representativ för landets löntagare.

Analysen bygger på den i grunden marxistiska tesen om en motsättning mellan arbete och kapital. Detta menar jag är en konstlad motsättning, som utgår ifrån att arbetsgivaren kan välja mellan arbetstagare eftersom det finns ett överskott av arbetskraft. Om det fanns lika många arbetslösa arbetstagare som lediga jobb skulle det inte finnas någon sådan motsättning.

Men nu har vi som bekant ett överskott på arbetskraft. Detta bygger, konjunkturrensat, på att priset på arbete ligger högre än jämviktspriset. Och priset på arbete sätts inte på en marknad, utan i förhandlingar mellan centrala parter, vilka har tryckt upp lönerna över jämviktspriset. Det är alltså arbetarrörelsen som skapat behovet av lagstiftat anställningsskydd.

Samtidigt vet vi att lagstiftat anställningsskydd gör det svårare för människor med svag förankring på arbetsmarknaden att få ett jobb. TCO:s och Moderaternas försök att ge en annan bild håller inte. Det handlar inte enbart om hur många som sägs upp eller hur svårt det är att göra personalneddragningar, utan om ett vetenskapligt konsensus om att strikt arbetsrättslagstiftning gör det svårare för ungdomar och invandrare att få jobb.

Då har vi alltså en avvägning mellan å ena sidan arbetarrörelsens i dubbel mening hemmasnickrade maktanalys och omsorg om svaga grupper. Det torde inte vara något svårt val. Men så länge arbetarrörelsens organisationers egenintresse får dem att göra en annan analys kommer det seriösa samtalet i frågan att lysa med sin frånvaro. Och tråkigt nog spinner Aftonbladet vidare i den traditionen. 

Länge har jag retat mig, så in i bängen faktiskt, på att borgerligheten inte tagit strid om orden. Nej, jag menar inte "arbetare", utan mer intressanta begrepp som rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Deras socialdemokratiska definitioner har tillåtits bli normen.

Denna borgerliga uppgivenhet inför den svenska inrikespolitikens allra viktigaste bildsättningsbyggstenar har inte bara skapat ett strukturellt underläge. Den har också gjort det onödigt och ointressant för arbetarrörelsen att fundera kring begreppen. Det är antagligen därför de så självsäkert kommer med platta förslag till definitioner.

Aftonbladets Eva Franchell skriver idag, helt utan reflektion men med en hel del indignation, att rättvisa "är ett ord som innebär att man delar lika". Såpass.

Alla ska ha lika mycket, oberoende av såväl begåvning som ansträngning, oberoende av om man producerar något andra människor efterfrågar eller om man sitter hemma och skriver poesi ingen vill läsa. Den som år efter år stiger upp på morgonen och åker till arbetet ska dela lika med den som ligger kvar till kl 10 och sedan tittar på dokusåpor hela dagen. Jag tror att det är ett rättvisebegrepp som delas av en mycket liten del av svenska folket.

I själva verket har det under lång tid pågått en mer intellektuell och intressant debatt om vad rättvisa är (tro mig, jag har en god vän med lätt vänsterdragning som snart disputerar i frågan). Lika utfall, lika förutsättningar eller rätten att behålla frukterna av sitt eget arbete? Något sådant vill Eva Franchell inte prata om. Det är mer bekvämt att slänga ur sig en fras av sahlinsk sofistikeringsgrad.

Det är bra att Per Schlingmann nu går vidare från begrepp som arbetare för att ta en diskussion om det mer intellektuellt laddade "rättvisa". Att borgerligheten i vid bemärkelse inte tagit denna strid tidigare är för mig ett under.

Nu ska jag svära i kyrkan. Ja, SVT behöver en oberoende granskare av det ideologiska innehållet i nyhetsrapporteringen, i enlighet med vad två riksdagsmän föreslår.

För någon månad sedan blev jag så irriterad efter jag vet inte vilken gång i raden ha beskådat en Rapportsändning med reportage på reportage med tydlig snedvridning. Jag slängde iväg ett mejl till chefen för Timbros medieinstitut, med uppmaningen att de borde räkna inslag i SVT:s Rapport: hur många kräver implicit mer offentliga åtgärder, och hur många kräver mindre? När är politiken lösningen, och när är den problemet? Här finns en kraftig bias.

Visst finns det enstaka övertramp i public service (minns Cecilia Uddén). Men problemet med SVT är mer svårfångat än så. All nyhetsrapportering har en undertext. Det finns grundläggande värderingar, underliggande antaganden och tonfall som formar ett reportages eller en artikels vinkel. Problemet är att man måste vara mycket ideologiskt känslig och politiskt medveten för att uppfatta detta.

Många skulle säkert invända att det redan finns en granskningsnämnd. Men den har bara att bedöma anmälningar om enskilda program eller inslag som påstås bryta mot kraven på saklighet och opartiskhet. Nämnden har ingen möjlighet att ge sig på en strukturell, systematisk och försåtlig bias.

I stället borde det finnas en grupp med oberoende, men mycket ideologiskt känsliga personer som kan granska den statliga nyhetsrapporteringen. 

Måhända är Aftonbladets kulturredaktion inte representativ för kulturetablissemanget. Möjligen är dess anställda allt för extremistiska för att tas på allvar. Men det är ändå landets största dagstidning vi talar om, med miljontals läsare. Därför kan de inte ignoreras.

AB:s Martin Aagård skriver idag:

Kristdemokraterna försöker importera ett extremkonservativt kulturkrig till Sverige. Ett krig som förs mot homosexuella, invandrare och kvinnor. En aggressiv reaktion mot ett samhälle som blivit allt mer tolerant och öppet.

Smaka på den. 

Invandrare, homosexuella och kvinnor utgör tillsammans en rätt stor majoritet av Sveriges befolkning. Och det är ju just majoriteten den nya Hägglund talar till. Den tysta.

Det är det som oroar Aagård. Han vet att de människor han påstår sig representera inte alls delar hans och hans gelikars uppfattningar eller förstår deras avantgardistiska teoribildningar. Precis som arbetarna ignorerade studenterna i revolutionens Paris 1968 skakar vanligt fok på huvudet åt den svenska kulturvänsterns absurditeter. Därav falsettonerna.

Och nu när de skattefinansierade kulturtidskrifterna ska ägna sig åt kultur vankas det blitzkrieg. Aagårds stormtrupper ska minsann se till att de får fortsätta impregnera människor med den rätta läran. Eliten måste gå före. Och alla ska med, vare sig de vill eller inte.

När många kloka människor som man brukar lyssna på och ta intryck av tycker annorlunda än en själv har man all anledning att fråga sig vem som har fel. Och det finns en lång rad kloka liberala skribenter och politiker som har reagerat starkt negativt på De Nya Kristdemokraterna (DNK).

Senast ut är Per T Ohlsson, seniorkolumnist i Sydsvenskan. Även om han någon gång hamnat galet - som när han inför valet 2002 meddelande att han på grund av de borgerligas oduglighet skulle rösta på sossarna - är Per T Ohlsson i mina ögon Sveriges bästa politiska skribent. Påläst, analytisk, skarp, välformulerad och oftast styrd av tydligt liberal ryggrad.

I det här fallet tror jag dock att det är han, och många av de andra storstadsliberalerna, som har fel. Per T för fram två huvudpoänger:

1. Det är fel att skapa en konflikt mellan eliten och vanligt folk, eftersom Nixon gjorde det.

2. Vi inom borgerligheten ska föra rationella samtal, och inte hemfalla till förenklade slagord.

Det första argumentet är tunn guilt by association. Det är inte fel att bygga motorvägar bara för att Hitler gjorde det. Och när Högern vann Södern var Jim Crow borta med vinden. I själva verket är det koalitionen mellan landsbygdskonservativa och marknadsliberala näringslivsvänner som gjort de amerikanska republikanerna så framgångsrika, och som har sett till att USA på så många sätt är överlägset Europa. Att det finns tendenser i denna rörelse det är svårt som europé att förlika sig med är inte konstigare än att en svensk Transportombudsman skulle kännt sig bortkommen i samklang med Jimmy Hoffa. 

Det andra argumentet är intressantare, och samtidigt ett uttryck för svensk borgerlighets huvudsakliga problem. Vi har varit för fiina för att använda enkla grepp.

Vänstern skriker rättvisa och vi svarar marginalskattesatser. De säger solidaritet och vi mumlar fallet i välståndsligan. De säger jobben i vården och vi säger ökat arbetsutbud.

Våra motståndare har aldrig varit särskilt intresserade av något seriöst, intellektuellt samtal. Trots att forskning och Skatteverket visat att Förmögenhetsskatten innebär en nettoförlust för de offentliga finanserna, ser Mona Sahlin mjukt in i kameralinsen och säger helt fräckt:

"Särskilt i tider av kris är det viktigt att alla, särskilt de rika, är med och finansierar välfärden"

Sossarna vet att de allra flesta inte har kunskap om förmögenhetsskattens konstruktion eller forskningen om dess effekter. De tar billiga poänger på resonemang det vet är felaktiga, men som låter bra i den vanliga 15-sekundaren. 

Vi kan inte anse oss vara för fina för att spela samma spel. Det är som att ställa upp i en hockeymatch med bandyutrustning. I stället måste vi plocka fram de förenklande trumfkort vi har. Det är det Göran Hägglund gör. Och han gör det bra.

Det finns en djup motsägelse i Per T:s resonemang. Å ena sidan pekar han på att borgerliga väljare är mer utbildade än socialdemokratiska, och å den andra att den amerikanska högerns tilltal till de okunniga massorna är vulgärt och obehagligt. Varför är vänsterns förenklade tilltal mer respektabelt än ett borgerligt sådant? Ska vi vänta tills en majoritet av väljarna har en högskoleexamen innan vi får en strukturell övervikt för borgerligheten?

Alternativet är att köpa den marxistiska verklighetsbilden att alla som är lönearbetare har intresse av att rösta vänster och att en borgerlig valvinst inte är något annat än ett olycksfall i det socialdemokratiska arbetet (i senaste valet Göran Persson).

Jag tror att många liberalers reaktion på DNK  har att göra med en slags estetisk motvilja, som jag fortfarande delar. Men det är inte rättvist.

I Axessprogrammet Magasinet uttryckte Göran Hägglunds stabschef Henrik Ehrenberg i helgen frustration över att en rad belackare (i det här fallet främst Birgitta Ohlsson, Lars Stjernqvist och Marie Demker) vill ha sina gamla Kristdemokrater där de alltid haft dem och inte vill lyssna på vad de faktiskt säger.

Fler liberaler borde bita i det sura äpplet, lyssna och tänka efter. Och föra ett rationellt samtal med sig själva.

Så har då Birgitta Ohlsson kommit ut på banan i diskussionen om verklighetens folk. Man får förmoda att det var svårt att skriva en debattartikel mot Göran Hägglund utan att nämna vare sig honom eller hans parti vid namn, och utan att låtsas om att det har pågått en debatt i frågan. Men Birgitta är en skicklig politiker.

Som så många andra vill hon reducera frågan till att enbart handla om jämställdhet, när det är ett i grunden liberalt koncept som egenmakt som står i centrum. Men ok. Låt oss köra på det spåret.

Ohlsson har naturligtvis rätt i att kvinnor ska ha lika stor möjlighet som män att yrkesarbeta. Frågan är om det finns någon i Sverige som inte tycker det. Det är alltså inte där skon klämmer, utan stötestenen är frågan om staten ska förhålla sig neutral eller inte till människors livsval.

Birgitta skriver: "Vill kvinnor eller män vara hemmafruar eller hemmamän, då får de betala själva."

Vårdnadsbidraget är en olycklig konstruktion. Det hade varit mycket bättre med ett barnavdrag, på drygt 100 000 kronor per barn och år, motsvarande kostnaderna för en dagisplats. Pengarna skulle kunna användas till att köpa en dagisplats, till att låta en förälder stanna hemma med barnen eller till någon annan form av barnomsorg. Då hade Birgittas argument om att "betala själva" fallit platt till marken (även om vårdnadsbidraget också naturligtvis är betalat av människor själva, eftersom staten inte har några andra pengar än de människor betalar in).

Låt oss resonera om barnomsorg, ur ett liberalt perspektiv. Staten tar människors pengar i från dem och ger dem - via subventionerad barnomsorg - tillbaka till människor endast om de har barnen på dagis. Utnyttjar man inte den offentliga barnomsorgen får man inga pengar. Samtidigt gör de höga skatterna, som delvis går till just barnomsorgen, att få familjer, förutom de allra rikaste, har råd att leva på en lön. Då har staten de facto bestämt åt Sveriges barnfamiljer var deras barn ska tillbringa dagarna.

Då har vi en avvägning att göra mellan den inskränkning av människors frihet och egenmakt som dagens system innebär, mot att kvinnor som kollektiv antagligen skulle utnyttja barnavdraget i större utsträckning än män (jfr föräldraförsäkringen). Som socialdemokrat kan man sätta den kollektiva analysen framför den individuella egenmakten. Som liberal kan man det inte. Det är det Birgitta Ohlsson inte har förstått. Eller så har hon det och är inte liberal, utan socialdemokrat.

- Nej, kulturen är inte alls vänstervriden. Det brukar kultureliten hävda, samtidigt som de menar att samhället skulle gå under utan skattesubventionerad kultur.

Men nu när kulturpropositionen föreslår att det statliga stödet till kulturtidskrifter ska gå till kultur, och inte till politisk propaganda, då skriker de i högan sky. Jag får inte ihop det.

Det är inte främst att två av de initiativtagande tidskrifterna har tryckt lögnaktiga och okunniga artiklar om mitt arbete i biståndsfrågor som stör mig.  Utan det mest irriterande är det tonfall med vilket de kräver att sjukvårdsbiträdet i Säffle ska finansiera vänsterintellektuellas politiska arbete.

Kultureliten vänder också upp och ned på begreppen, och hojtar om att regeringen vill "tysta debatten". Så är det kanske för människor som har grumliga uppfattningar om mitt och ditt. Men att sluta ta pengar från verklighetens folk för att ge till svartklädda teoretiker på Södermalm är knappast att jämställa med censur.

Som vanligt är det egenintresset som spökar.

En gång i tiden var Ann-Charlotte Marteus en uppmärksammad undersköterska som använde sunt förnuft för att avfärda skräckhistorier om äldrevård. Hon fick ett samlat vårdetablissemang emot sig, men fick till slut rätt och lyftes upp som ledarskribent på Expressen. Äntligen en liberal röst från folkdjupet. Och som sådan har hon fungerat väl. Marteus har också skrivit bra texter om mina grejer.

Men när det gäller Hägglund och KD ser hon rött. Det är som att avsändaren har fått synapserna i hennes hjärna att kortsluta. Idag drar hon paralleller mellan Hägglunds ansats om att låta människor få vara i fred och häxprocesser, och begår därmed ett grovt övertramp ovärdigt en tidning som verkar i en liberal upplysningsanda. Därmed placerar hon sig till vänster om Åsa Linderborg, vänsterextremisten par excellence.

Jag brukar ofta säga att i ett vanligt land hade jag och en sådan som Birgitta Ohlsson stått på var sin sida i debatten - och politiken. Antagligen jag och Marteus också. Det är sossarnas hegemoni som har skapat så strange bedfellows. Det är ordet liberal som luras.

Det är liberalt att garantera människor indivudella rättigheter. Det är inte liberalt att använda människor i kollektiva utopibygganden. Att reducera Göran Hägglunds nya tonfall till en fråga om feminism är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det är mycket större maktfrågor KD-ledaren talar om. Ska politikerna styra folket, eller ska folket styra politikerna? Vem ska bestämma över vardagen? Och hur mycket ska majoriteten få styra minoriteten? Klassiskt ideologiska strider där liberaler oftast stått på den goda sidan. Av någon anledning har fiinliberalerna denna gång hamnat på fel sida. Skulle tro att felet ligger i prefixet "-social".

En gång satt jag på en middag med en massa tjänstemän från den konservativa/kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet. Chefen för dessa var en tysk kristdemokrat, medan de yngre var italienare och britter. Vi hade en ganska het debatt om den europeiska modellen, som jag menade skapar utanförskap och låg tillväxt. Tysken försvarade den med näbbar och klor. "We believe in the European model. The EPP defends the social market economy."

När han gick på toaletten sa britterna och italienarna:

"Fredrik, we agree with you. We just don't dare to say so when he is around".

CDU är alltså konservativa sossar. Sossar som gillar uniformer, eller sossar som tror på gud. Det sämsta från två idétraditioner. Auktoritet och sklerosis. Tyskland har förlorat sin plats som vägvisare för resten av Europa. Landet faller i välståndsligan, inte bara på grund av återföreningen.

Valresultatet är därför mycket glädjande. Det kulturradikala, urbana och marknadsliberala FDP gör sitt bästa val någonsin. Regeringen blir borgerlig på riktigt. Det bådar gott för såväl medelschmidt som alla arbetslösa. Och med tanke på att påven är en ultrareaktionär tysk är det faktum att den liberala ledaren, Guido Westerwelle, är öppet homosexuell en riktig näsknäpp åt bakåtsträvarna.

Mycket kul!

p.s. Förlorare hittar alltid bortförklaringar. Extremvänstern lyfter fram att resterna av östtyska diktaturpartiet PDS - ni vet de som sköt människor som ville fly landet i ryggen - i Die Linke också går fram. d.s.

I kväll ska undertecknad vara med i SVT Debatt och diskutera Verklighetens folk. På den realpopulistiska sidan flankeras jag av Göran Hägglund och Linda Skugge. På den andra planhalvan heter laguppställningen bland andra Expressens Björn Wiman, Jan Myrdal och Katarina Mazetti. Den sistnämnda har för övrigt samma verklighetsbakgrund som jag (Karlskrona). Eftersom programformatet knappast lämpar sig för nyanser eller problematiserande på djupet vill jag här vara just nyanserad och problematiserande.

Att kulturen har slagsida åt vänster är det ingen fråga om. Så är det. Det görs ingen samhällskritisk konst mot att Sverige stod på Sovjetunionens sida i kalla kriget. Jag ser inga installationer om att arbetarrörelsen medvetet stängt ute de svagaste från arbetsmarknaden, läser inga diktsamlingar om drog- och prostitutionsförbjudens destruktiva effekter eller romaner om hur välfärdsstaten bestämmer var människors barn ska tillbringa vardagarna. Inte heller bjuds jag in till några konserter om att biståndsindustrin struntar i om de gör skada eller nytta för fattiga människor. Denna slagsida tar sig också uttryck på tidningarnas kultursidor, där inte bara vänsteteoretiker utan också rena massmördarlakejer får långt större utrymme än borgerliga intellektuella.

Det är störande för en kulturintresserad liberal.

När jag påpekar att biståndindustrin, och särskilt alla frivilligorganisationer, har en ideologisk slagsida åt vänster, brukar jag få svaret: "men starta en själv då". De har en poäng. Det är inte enbart deras fel att det ser ut som det gör. Vi i borgerligheten har lämnat walk over. Detsamma gäller kulturen. Om den är för vänster, får väl vi andra börja skapa bättre kultur, som motvikt.

Fast argumentet håller inte hela vägen. För det finns massor med borgerlig kultur. Det är bara det att den inte är politisk. I borgerlighetens själ ligger nämligen att vi vill ha mindre politik. Det är liksom själva grejen med liberalismen, att så lite som möjligt ska vara politiskt.

Nittionio procent av alla människor spenderar nittionio procent av sin vakna tid på att tänka på annat än på politik. De är i grunden borgerliga. Och det är här kultureliten har fel, och Hägglund rätt. De flesta ser inte sitt livspussel som en politisk fråga, utan som en praktisk. Det var inte bara så att färre än hälften av svenskarna visste vilka partier som satt i regeringen inför valet 2006, utan dagisplatser och hushållsbudgeten diskuteras i helt andra termer än kultureliten skulle vilja. Pragmatiskt.

Jag är kulturradikal, såväl estetiskt som intellektuellt. En get med ett däck kring magen är långt mer intressant än en plufsig tant på ett moln. Och utan 1700-talets radikalitet skulle vi fortfarande levt i armod och despotism. Det finns därför fortsatt anledning att ifrågasätta det vi tar för givet. Det gäller såväl könsroller som skolavslutningar i kyrkan.

Men det är grundläggande skillnad mellan att skapa intellektuellt och i förlängningen politiskt stöd för individuella rättigheter å ena sidan och att använda individers liv och resurser för att skapa ideologiska utopier som individerna själva inte alltid delar å den andra. Det är i den senare kategorin kulturvänstern har befunnit sig de senaste 40 åren.

Visserligen är det så att akademin och kultureliten genom sitt agendasättande lägger grunden för politiken. Men det är lätt att bli lämnad i fred av DN och Aftonbladet Kultur. Det är bara att inte köpa tidningarna. I stället är det när idéerna sipprat ned i politiken som de stora problemen uppstår, där pekpinneriet har våldsmonopolet i ryggen. En gevärspipa känns alltid mer än en aldrig så snärtig fomulering. Det är det diskussionen borde handla om. 

Till sist några ord om populism. I decennier har vi blivit matade av vulgära och förenklade tramsargument från vänstern. Allt är de rikas fel. Rättvisa och jämlikhet behöver aldrig definieras. Solidaritet förvandlas från ett karaktärsbegrepp till en ersättningsnivå. Fil lic i nationalekonomi Thomas Östros tal om pensionärsskatt är det kanske senaste exemplet. Borgerlighetens svar har varit saklighet och lugn. "Det finns faktiskt forskning som visar att..."

När nu Hägglund ger sig på något liknande blir det ett himla liv. Varför är det ok med osakliga angrepp och förenklingar från vänstern, medan några roliga formuleringar från en högerpolitiker orsakar en orkan i ankdammen? Kan det vara det här med strukturer?

Roland Poirier Martinssons korståg mot svensk liberalism fortsätter. Men det känns som att han börjar inse att det är Birgitta Ohlsson, liberal i ordet amerikanska betydelse, och inte vi klassiska liberaler som är den riktiga fienden. Igår skrev han på Newsmill hur lycklig han och hans fru och barn är. Han jobbar och hon sköter hemmet.

I debatten om familjepolitiken brukar debatten stå mellan de som älskar och de som hatar familjen. Men i linje med vad RPM själv brukar påpeka finns det en tyst majoritet som aldrig ens ställt sig frågan. De vill bara få vara i fred. Det ville inte vänsterrevolutionärerna på 70-talet att de skulle få vara.

Kvinnor arbetade inte så mycket som de borde. Därför skulle de tvingas ut på arbetsmarknaden med hjälp av särbeskattning och dagisutbyggnad. (Eftersom detta skedde i samband med offentlig sektors expansion (det inte har kommit till några nya jobb i näringslivet sen 60-talet, netto) var det där de fick jobb, med allt vad det innebär i form av brist på lön, inflytande och alternativa arbetsgivare). Det blev för de flesta familjer mycket svårt att leva på en lön.

En dagisplats kostar ungefär 110 000 kronor om året. Den finansieras till allra största delen genom skatten. Och den är inte frivillig. Det innebär att staten tar människors pengar i från dem med hot om våld och de facto bestämmer åt dem folk var deras barn ska tillbringa dagarna.

En kritik mot en så orättfärdig inskränkning av människors rätt att bestämma över sina egna barns uppväxt behöver knappast kläs i en konservativ skrud. Det är lika mycket en liberal invändning.

Den stora frågan är dock om de konservativa tycker att tre lesbiska performancekonstnärer i kollektiv ska ha samma rätt att bestämma själva hur de bor och lever. Och kanske till och med uppfostra barn. I så fall är vi helt överens Roland, och borde ägna våra gemensamma krafter åt att jaga vänstern, i stället för att hålla på med sekteristiska utrensningar.

Mona Sahlin presenterade "bevis" för att endast socialdemokrater kan styra i skandinaviska länder. Norge har nämligen haft lägre arbetslöshet de senaste tre åren. Så här skriver hon, på allvar:

Det norska valet visar oss att politik gör skillnad. Vi kan jämföra utvecklingen i högerns Sverige med utvecklingen i det rödgröna Norge under de senaste tre åren. Under denna period har arbetslösheten i Norge legat närmast konstant omkring tre procent - trots den internationella krisen. Samtidigt har arbetslösheten i Sverige ökat från dryga sex procent till hela nio procent. Detta indikerar att den svenska regeringens politik inte fungerar.

Det vore jätteintressant att få se vilka beräkningar som ligger bakom påståendet, hur hon rensat för alla andra faktorer som påverkar arbetslösheten.

Man kan jämföra med arbetslösheten i det borgerliga Danmark med de nivåer som rådde i socialdemokratiska Sverige mellan 2000 och 2006.

Arbetslöshet som andel av den arbetsföra befolkningen, procent

Källa: Eurostat

Måtte denna kvinna aldrig få representera Sverige, någonstans, någonsin.

När Bush slog Gore i presidentvalet blev det ett himla liv. Resultatet påstods vara odemokratiskt eftersom Bush fick färre röster men fler elektorer. Så kan det bli i ett system som inte är helt proportionellt.

När något liknande nu händer i Norge säger mig något att vänstern inte kommer att dra samma slutsatser. Som Johan N rapporterar fick Stoltenbergs koalition får fler mandat trots färre röster än den borgerliga oppositionen.

Det var alltså inte graden av demokrati i det amerikanska valsystemet som var problemet, utan resultatet i sig som var odemokratiskt. Typiskt vänster, som aldrig brytt sig särskilt mycket om procedurer i en demokrati. Så länge de vinner.