Idag inleds klimatkonferensen i Köpenhamn, och många blickar riktas mot alla de beslutsfattare som har samlats för att gemensamt behandla den globala klimatpolitiken. Mindre uppmärksamhet tillägnas den eller det fåtal modeller som ligger till grund för och som avgränsar hela förhandlingsutrymmet för samtliga deltagare.

Under miljörörelsens barndom betraktades modellering så väl som modellerare med stor misstänksamhet, och man ansåg att särintressen influerade modellerna. Idag har vinden vänt, och modellering är ett av miljörörelsens viktigaste redskap i såväl retorik som politisk handling. Inom klimatdebatten har IPCC:s modeller och analyser fått så brett stöd att det närmast betraktas som ofint att ifrågasätta dem. Och även de som i frågasätter - förnekare och skeptiker i allmänhetens ögon - är bundna inom den förhärskande modellens ramar. Den stora hållpunkten bland de skeptiska rösterna just nu är "ClimateGate", som egentligen bara handlar om en modells utdata och hur den ska tolkas. Att ifrågasätta modellens fundament ligger utanför debatten.

I början av 1970-talet kom den populariserade versionen av Limits to Growth, ett modellerings- och bokprojekt som vägleddes och övervakades av Romklubben. Limits to Growth argumenterade för att den exponentiella utveckling av bland annat befolkningstillväxt, resursförbrukning och ekonomisk tillväxt som dåtidens trender påvisade omöjligt kunde fortgå.  Modellen som låg bakom boken presenterade ett flertal olika scenarion för hur mänsklighetens utveckling på Jorden skulle bli lidande om vi inte drastiskt bromsade och till och med stoppade den ekonomiska tillväxten och istället etablerade ett jämviktsläge för befolkningstillväxt, ekonomi och resursförbrukning - en global jämvikt som författarna kallade det. Sedan boken kom ut har flertalet av de exponentiella kurvorna planat ut till så kallade s-kurvor, och detta trots tilltagande global tillväxt.

Limits to Growth var enormt viktig på ett sätt - modellen sammanställde vad vi trodde oss veta om en rad olika utvecklingar och jämförde dessa för att ge ett helhetsperspektiv. Men att de var först betyder inte att de hade rätt. Den globala jämvikt de förespråkade innebär implicit att människans närvaro på Jorden är ett nollsummespel - om någon får mer av något måste andra få mindre, vilket i sig innebär att såväl innovation och utveckling som människors beteenden antingen skulle avstanna och förbli konstanta eller öka linjärt i takt med ökad resursförbrukning. Så blev det ju inte riktigt.

Man kan på många vis kritisera Limits to Growth utifrån vad vi vet idag, men det är egentligen ointressant. Vad som däremot är både intressant och inte minst relevant för den nu pågående Köpenhamnskonferensen är hur vi förhåller oss till sådana här modeller. Först och främst måste vi ta hänsyn till att modeller per definition är (politiskt) värdeladdade. Det var knappast någon slump att den populariserade bokversionen av Limits to Growth släpptes bara ett par månader innan en av de tidiga föregångarna till Köpenhamnskonferensen skulle öppnas.

En modellerare återskapar och förenklar en del av verkligheten så som hon eller han har uppfattat den. Modellens syfte är sedan att studera och pröva en hypotes riktighet med avseende på de gjorda antagandena och förenklingarna. Modellering handlar alltså närmast om konsekvensriktighet - modelleraren ställer sin hypotes mot sin egen bild av verkligheten för att se om hypotesen är konsekvent med modellerarens antaganden om världen. Till detta läggs förstås även att modeller prövas och utmanas av andra modeller och modellerare, vilket lägger grunden för en bred konsensusbildning om vilka typer av antaganden som kan anses rimliga.

Mot bakgrund av detta finns det ett enormt behov av mångfald av modeller inom olika ämnesområden. Modellen är på sätt och vis gränslandet mellan det politiska och det vetenskapliga, mellan det principiella och det prövande. The Economist belyser denna balans och behovet av skeptiker i ledarsektionen i förra veckans nummer.

På samma vis som modeller bygger på värdeladdade antaganden ger de - i synnerhet kvantitativa modeller - även sina upphovsmän en enorm politisk auktoritet. Modellen bakom Limits to Growth var en av de första stora datormodellerna, något som bidrog till dess genomslagskraft. IPCC är ett utmärkt och mer dagsaktuellt exempel på detta. IPCC bör betraktas som en politisk aktör i minst lika stor utsträckning som de betraktas som en vetenskaplig instans och de bör inte över huvudtaget betraktas som de profeter och orakel de emellanåt upphöjts till i medias mistlur.

Vidare måste vi hålla i åtanke att en modell som ska skissera framtiden aldrig kan ta hänsyn till vad vi ännu inte vet. Modeller kommer alltid att vara bundna av den kunskapsbild vi har när vi skapar modellen och antagandet att den kunskapen kommer att förbli konstant. Vi kan visionera om innovationer och uppfinningar som vi idag inte vet hur vi ska realisera, men vi kan inte föreställa oss vad vi inte ens kan ana. Exempelvis hade ingen på 70-talet kunnat föreställa sig Internet som vi ser på det och använder det idag.

Med detta sagt är modellering ett enormt kraftfullt verktyg, inte minst för att aggregera och visualisera helhetsbilder av hur vi uppfattar vår omvärld och lägga grunden för evidensbaserad policy, vilket IPCC:s modell också är ett lysande exempel på. Men modeller måste läsas inte enbart utifrån vilka siffror de spottar ur sig, utan även utifrån sin kontext - vilka antaganden de bygger på och vad de faktiskt simulerar.

För de beslutsfattare som vill ta sitt ansvar i Köpenhamn är det viktigt att lyfta blicken bortom den enskilda modellen för att se den som ett verktyg i ett större sammanhang och inte som en ödets allomfattande och hämningslösa GPS-röst som styr oss mot en oundviklig framtid.

I fredags uppmärksammades jag på den nya tjänsten HDMT.net som visar filmer och TV-serier direkt över Nätet - gratis. Efter idogt letande konstaterade jag att det fanns mycket lite skrivet om tjänsten, och min gissning är att en av dess ännu upptäckta features är att den genererar löjligt stora julbonusar till alla upphovsrättsjurister som förmår att hitta till den.

Under helgen skrev Ted Valentin om HDMT, och därefter har twittrandet, bloggandet och - kan man anta eftersom tjänsten var nere under helgen - tittandet verkligen kommit igång.

Oavsett vad som händer är HDMT ett proof of concept (det fungerade förvånansvärt väl), som liksom fildelningen utmanar underhållningsbranschens oförmåga och eller ovilja att innovera. Det ska bli kul att se vad det blir av det här...

Det är hippt med IT. Det är så hippt att man från Brysselhåll rappar om det. Och inte nog med det, det finns dessutom en rad riktigt fantasieggande begrepp att slänga sig med om man vill visa att man har koll. Inte minst tänker jag på prefixsamhällen som  "informationssamhället" och "kunskapssamhället" som vi om vartannat  stått inför, varit på väg in i, befunnit oss i eller kanske till och med har lagt bakom oss...

Informationssamhället - vad är det för någonting? Ska man ställa det i kontrast till ickeinformationssamhället? Är det som kunskapssamhället, som i sin tur implicerar att vi tidigare levde i ett okunskapssamhälle?

I takt med att vi förpassar Internets barndomsår och de tegelstensstora mobiltelefonerna till nostalgilådan under sängen har det kommit att bli viktigare vad vi faktiskt menar när vi pratar om dessa prefixsamhällen. Prefixsamhällena har övergått ifrån att uppbära visionära funderingar och utopier bland ett fåtal till att laddas med reell politisk slagkraft för en majoritet, men en sådan övergång måste även avkräva dem en innebörd. Det räcker inte med att ett informations- eller kunskapssamhälle kan antas beskriva någonting bra eller avsaknaden av någonting dåligt. Det hela påminner lite om när Anton Abele säger att han är emot gatuvåld - jaha, vad betyder det? Det låter väl för all del bra, men det säger absolut ingenting.

Den britiske sociologen Frank Webster beskriver i boken Theoreies of the Information Society fem sorters informationssamhälle - det teknologiska (andel av samhället som använder IT), det ekonomiska (andel av ekonomin som beror av IT), det spatiala (att fysiska avstånd förlorar sin innebörd), det kulturella (kulturell anpassning till ett överflöd av information) och det arbetsmarknadsorienterade (andel av arbetsmarknaden som utgörs av "informationsjobb").

Webster påpekar att varje sådant här informationssamhälle bygger på uppfattningen att förändringen inom ett speciellt område katalyserar en så stor och omfattande förändring att vi nödgas tala om en ny typ av samhälle - ett inte helt enkelt påstående. Han understryker också bristerna i en argumentation som bygger på att vi omvänt skulle kunna kategorisera ett samhälle som informationssamhälle eller ickeinformationssamhälle utifrån kvantitativa data om exempelvis hur många som har "informationsrelaterade arbeten".

I nuläget saknar prefixsamhällena egentlig innebörd, och det gör dem mycket farliga. De kan användas för att försvara eller fördöma precis vad som helst, och det retoriska svängrummet de erbjuder motsvaras bara av deras brist på faktiskt innehåll. Farhågorna för hur den politiska samhällsdebatten använder prefixsamhällena och andra hippa buzz words understryks ytterligare av att den rapport som ska fungera som underlag inför Visbyagendakonferensen om framtidens europeiska IT-politik har titeln "A Green Knowledge Society" och innehåller närapå fler floskler än huvudsatser.

Det är gott och väl att våra politiker försöker prata IT-politik, men de måste ge oss mer än dimmiga prefixsamhällen där ingen ser längre än bortom nästippen. Vi måste avkräva dem innehåll och innebörd.

FRA lever än. Debatten har snurrat några varv, några nya röster har tillkommit och alla har lite mer skit under naglarna, men har vi egentligen kommit någonstans? Det handlar om politik och lagar, men låt oss inte glömma att det även handlar om teknik. Om vi för en stund tillåter oss att betrakta debatten ur ett tekniskt perspektiv, kommer vi att se konturerna av någonting som är lika talande som nedslående: Båda sidor har lika fel.

Det finns - hårt draget - framför allt två sidor i IT-debattens alla olika frågor - de som vill reglera och bevara och de som vill befria och förändra.  Dessa båda sidor vill gärna se sig som vitt åtskiljda, men de har betydligt mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. 

Båda sidors argumentationslinjer präglas hårt av ett förhållningssätt som brukar kallas teknikdeterminism. Teknikdeterminismen grundar sig i tanken att den tekniska utvecklingen har en egen inre drivkraft och följer en oundviklig bana som inte kan stoppas eller styras, utan vilken man helt enkelt måste anpassa samhället efter. Ur detta perspektiv följer att tekniken i sig inte är en del av samhället, utan någonting som påverkar samhället utan att påverkas av det. Teknikdeterminismen utgår från att tekniken formar oss, frågan är bara hur oss vi förhåller oss till formgivningen.

Debattens ena sida, den som ofta representeras av upprörda nätaktivister och bloggbävare, är utopistiska teknikdeterminister. Hela den idérörelse som sedan tidigt 1990-tal samlats kring tanken på en Internetrevolution tar sitt avstamp i teknikdeterminismen, och ser Internet som beviset för hur tekniken frigör sig själv (och därmed även alla individer på Internet) från det befintliga och det historiska.  John Perry Barlows A Declaration of Independence for the Cyberspace är talande för den här debattsidans ursprung.

På samma vis är debattens andra läger, som ofta personifieras av äldre yrkespolitiker som tror att e-post är ett alternativ till A brev, dystopistiska teknikdeterminister. Den politiska argumentationslinjen har rakt av köpt dogmen om att den tekniska utvecklingen skulle ha någon form av egen inre drivkraft, och försöker reglera för att "skydda samhället från det oundvikligas negativa effekter". Politikernas grundläggande förhållningssätt till teknik och teknisk utveckling har inte förändrats märkbart sedan Ines Uusmann jagade Internet med den politiskretoriska flugsmällan.

Varken den ena eller den andra sidan tar någon egentlig hänsyn till hur människor successivt påverkas av tekniken, förändrar sina beteenden och preferenser och på så sätt interagerar inte bara med andra individer utan även med själva tekniken och den tekniska utvecklingen som delar i ett större system. Om vi verkligen vill diskutera IT-politik, måste vi också diskutera växelverkan mellan teknik, samhälle och politik.

Politik (och framförallt lagstiftning) påverkar utvecklingen av teknik. Tekniken i sin tur påverkar politik genom att förändra eller helt upplösa förutsättningar som politiken tidigare byggt på eller tagit för givna. Ett av de mest kritiska problemen i debatten idag uppstår när man försöker kombinera gammal politik och ny teknik utan att ta hänsyn till att de bygger på olika förutsättningar. Det duger inte att försöka tvinga in ny teknik i en ordning som bygger på förutsättningar den har medverkat till att förändra, men vi kan heller inte förkasta alla lagar varje gång någon upptäcker ett nytt sätt att berätta för världen vad hon eller han har ätit till frukost.