FRA lever än. Debatten har snurrat några varv, några nya röster har tillkommit och alla har lite mer skit under naglarna, men har vi egentligen kommit någonstans? Det handlar om politik och lagar, men låt oss inte glömma att det även handlar om teknik. Om vi för en stund tillåter oss att betrakta debatten ur ett tekniskt perspektiv, kommer vi att se konturerna av någonting som är lika talande som nedslående: Båda sidor har lika fel.

Det finns - hårt draget - framför allt två sidor i IT-debattens alla olika frågor - de som vill reglera och bevara och de som vill befria och förändra.  Dessa båda sidor vill gärna se sig som vitt åtskiljda, men de har betydligt mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. 

Båda sidors argumentationslinjer präglas hårt av ett förhållningssätt som brukar kallas teknikdeterminism. Teknikdeterminismen grundar sig i tanken att den tekniska utvecklingen har en egen inre drivkraft och följer en oundviklig bana som inte kan stoppas eller styras, utan vilken man helt enkelt måste anpassa samhället efter. Ur detta perspektiv följer att tekniken i sig inte är en del av samhället, utan någonting som påverkar samhället utan att påverkas av det. Teknikdeterminismen utgår från att tekniken formar oss, frågan är bara hur oss vi förhåller oss till formgivningen.

Debattens ena sida, den som ofta representeras av upprörda nätaktivister och bloggbävare, är utopistiska teknikdeterminister. Hela den idérörelse som sedan tidigt 1990-tal samlats kring tanken på en Internetrevolution tar sitt avstamp i teknikdeterminismen, och ser Internet som beviset för hur tekniken frigör sig själv (och därmed även alla individer på Internet) från det befintliga och det historiska.  John Perry Barlows A Declaration of Independence for the Cyberspace är talande för den här debattsidans ursprung.

På samma vis är debattens andra läger, som ofta personifieras av äldre yrkespolitiker som tror att e-post är ett alternativ till A brev, dystopistiska teknikdeterminister. Den politiska argumentationslinjen har rakt av köpt dogmen om att den tekniska utvecklingen skulle ha någon form av egen inre drivkraft, och försöker reglera för att "skydda samhället från det oundvikligas negativa effekter". Politikernas grundläggande förhållningssätt till teknik och teknisk utveckling har inte förändrats märkbart sedan Ines Uusmann jagade Internet med den politiskretoriska flugsmällan.

Varken den ena eller den andra sidan tar någon egentlig hänsyn till hur människor successivt påverkas av tekniken, förändrar sina beteenden och preferenser och på så sätt interagerar inte bara med andra individer utan även med själva tekniken och den tekniska utvecklingen som delar i ett större system. Om vi verkligen vill diskutera IT-politik, måste vi också diskutera växelverkan mellan teknik, samhälle och politik.

Politik (och framförallt lagstiftning) påverkar utvecklingen av teknik. Tekniken i sin tur påverkar politik genom att förändra eller helt upplösa förutsättningar som politiken tidigare byggt på eller tagit för givna. Ett av de mest kritiska problemen i debatten idag uppstår när man försöker kombinera gammal politik och ny teknik utan att ta hänsyn till att de bygger på olika förutsättningar. Det duger inte att försöka tvinga in ny teknik i en ordning som bygger på förutsättningar den har medverkat till att förändra, men vi kan heller inte förkasta alla lagar varje gång någon upptäcker ett nytt sätt att berätta för världen vad hon eller han har ätit till frukost.