Personer som är emot sexköpslagen hör inte hemma i Folkpartiet Liberalerna, antyder vissa framträdande folkpartister i Aftonbladet. "Folkpartiet liberalerna och Liberala Kvinnor står upp för sexköpslagen och har ett starkt engagemang för att prostitution och människohandel ska bekämpas.", skriver folkpartisterna. Bakgrunden är förstås den folkpartistiska kommunpolitikern som försökt köpa sex av en 17-årig flicka och som numer blivit offentlig driftkucku på landets löpsedlar. Det finns många saker att reagera på i denna härva. Men när jag läser debattartikeln från företrädarna för det liberala partiet, eller det parti som i alla fall kallar sig liberaler, så funderar jag igen på det här med seköpslagen. Debattörerna gillar sexköpslagen. Men inte bara det. De säger också att Folkpartiet inte har plats för personer som tycker något annat. Det är en konstig inställning för företrädare för ett liberalt parti. 

Min inställning till sexköpslagen har alltid varit tveksam, för att inte säga skeptisk. Men av de många författningar som jag skeptisk mot – och varje ideologiskt hållen liberal bör vara skeptisk mot författningar i ett pluralistiskt och kompromissbetonat samhälle – har jag ganska lätt att ha överseende med sexköpsförbudet.

Mina invändningar är ungefär de här:

1) Sexköpsförbudet är ur liberal synvinkel en olämplig lagstiftning eftersom den definitionsmässigt avviker från ett skadeperspektiv som kriminaliseringsgrund. (Här en beskrivning av modern variation på Mills klassiska tema.) Samhället kan legitimt kriminalisera beteenden som skadar andra men bör avhålla sig från att kriminalisera annat beteende eftersom det kringskär mänsklig frihet. I ett sådant paradigm är det inte heller tillåtet att påtvinga människor ett skadebegrepp utifrån eller att definiera skada utifrån vad en elit anser att människor skall behöva tåla. 

2) Sexköpslagen är paternalistisk och moralistisk. Det finns starka paralleller mellan förbudet mot sexköp och tidigare förbud mot homosexualitet. Den mycket kända debatten mellan rättsfilosofen Hart och domaren Devlin om homosexförbudet i Storbrittanien (en fin sammanställning av argument här) har tydliga beröringspunkter med debatten om sexköpet. Sexköpslagen utgår från att människor inte själva kan betros med ansvaret för sin sexualitet och dessutom finns det ett värdekonservativt element: Sex skall inte kommersialiseras eftersom sex är liksom ett ”heligt” kontrakt (helst mellan make och maka). Själv är jag överlag skeptisk mot moralistisk (normerande) lagstiftning som inte har stöd i en skadeprincip.

3:  Lagstiftningen signalerar en könsstereotypiserande och heteronormativ relation mellan människor.  Det är kvinnan som förutsätts vara offer och mannen som förutsätts vara brottsling. Omvända relationer låter sig svårare passa in i mallen. Det här är närmast axiomatiska antaganden, vilandes på strukturella iakttagelser. Sådana antaganden bör man vara försiktig med i strafflagstiftning. Dessutom tycks den stå i strid med hur många homosexuella betraktar sexuella relationer. I gayvärlden, i vart fall i delar av den, finns det en helt annan social acceptans för sexköp/försäljning. Och då blir hela den definitionsmässiga bestämningen av offer-brottsling på en gång väldigt konstig.

4: Lagstiftningen är inkonsekvent eftersom den kriminaliserar enbart ena parten i en frivillig tvåpartsrelation. (Är relationen inte frivillig är det fråga om allvarligare brott.) Sådan lagstiftning är ovanlig -  unik - bland vuxna. På goda grunder.

Samtidigt så kan jag alltså leva med denna lagstiftning. Den har nämligen goda effekter. Det tycks som den verkar hämmande för de vidriga människohandelsligorna, av vissa uppgifter från RPS att döma. Dessutom är jag själv, som genomsnittlig svensk, präglad av det moraliska paradigm som lagen bygger på. Jag tycker också att sexhandel är moraliskt ofräscht. (Det är dock liberalens jobbiga lott att inte kunna kräva förbud av företeelser enbart för att man moraliskt ogillar dem.)  

Vad jag däremot har svårt att stå ut med är diskussionen kring sexköpslagen. Debattklimatet. Att företrädare för det parti som påstår sig stå för frihet inte tolererar oliktänkande, att de inte kan se att det finns goda skäl för en liberal - ja, övertygande skäl - att vara intuitivt misstänksam mot en sådan här typ av lag. Men mest har jag svårt för den vanliga, men så fula, glidning som många - inklusive folkpartisterna i Aftonbladet - gör med innebörden att om man är för ett avskaffande av sexköpslagen så visar man samtidigt acceptans för slaveri och människohandel.

Så är det inte alls.

Själv är jag skeptisk mot att frivilliga sexköp skall vara kriminaliserade men jag ser människohandel som vår tids kanske vidrigaste brottslighet. När man buntar ihop frivillig prostitution med trafficking så gör man sig skyldig till ett fult debattknep som inte hör hemma i ett intellektuellt samtal.

Än svårare har jag för argumentet att det skulle vara något modernt eller framsynt med sexköpsförbudet, att Sverige därmed hamnat på något slags moraliskt ”nästa steg” som en modernitet strävar emot. Om något så är det ett steg tillbaka till förbudstider.

Och så har jag svårt för det här med klandret.

I svensk rätt är idag sexköpet ett mycket litet brott. Det är den demokratiska värdering som kommit till uttryck i lagen. Det är jämförbart med snatteri. Men lagens förespråkare tycker inte att det räcker, riktigt. De tycker att å ena sidan så har lagstiftaren rätt i att sexhandeln skall (assymetriskt) förbjudas men å andra sidan så har lagstiftaren fel i hur man lagt straffen. Ur moralisk synvinkel är det enligt dessa värre att köpa sex än att snatta, även om lagen inte anser det.

Och det kan man förstås anse och om det finns goda argument för det kan andra även lyssna. Det är inte några klassiska liberala argument kanske, men även moralister (konservativa, socialister) kan ha rättspolitiska poänger. Men det har inte med det nuvarande förbudet att göra.

I kritiken av straffsatserna finns här ofta i sig en ofräsch moralism. Den domare som tidigare accepterade ett strafföreläggande enligt sexköpslagen klandras gång på gång av pressen för att ha brutit mot lagen. Men om det hade varit en olovlig körning hade väl inte så många brytt sig. Det är här det moraliska klandret kommer in: Det handlar ju om sex. Det blir ofta en tankevurpa: Beteendet var klandervärt eftersom lagstiftaren sagt att det var fel men det var mer fel än vad lagstiftaren sagt eftersom lagstiftaren har fel om värdet av den moraliskt klandervärda handlingen. Eftersom det handlar om sex.

Och till sist så landar det ofta här. I den klassiska diskussionen om vuxna människor ska betros med friheten till sin egen sexualitet hela vägen fram tills gränsen där den skadar andra människor. En klassisk liberal torde tycka att det är självklart. En struktur-orienterad liberal borde tycka att det är en rimlig ståndpunkt även utan att hålla med. Paternalisten, däremot, drar sig inte för att reglera även sängkammaren.