Det är både nedslående och fascinerande att den svenska politiska debatten är så till den grad småskuren, att ett budskap om att folk borde få leva sina vardagsliv i fred uppfattas som provokativt och farligt. Gammelmoderater jag talat med var förbryllade och fann Göran Hägglunds debattartikel tämligen truistisk och innehållslös – vanlig valfrihet och självbestämmande, vad skulle vara nytt i detta? Frågan är berättigad. Och ändå går det politiska Sverige i fullkomlig spinn.

Att vänstern ogillar tanken på ett starkt civilsamhälle med familjer som lever sina privata liv utom räckhåll från ideologiska visioner visste vi redan. Mer gåtfull är frågan om varför liberala skribenter blir högröda av Hägglunds lämna folk ifred-budskap? (Misstro mot avsändaren är en annan femma.) Är inte detta bara en omformulering av gamla laissez-faire-idéer?

Nej, det finns en förklaring till att skribblare från vänster till höger blir tvärilska, en ny ton i Hägglunds retorik som de uppfattar och som mina gammelmoderata bekanta är döva för. Det Hägglund säger, och som det uppenbarligen är djupt kontroversiellt att yppa, är att det är helt ok att vara ointresserad av politik. Det går utmärkt att leva ett anständigt liv utan att ha ambitionen att förändra världen – ja, rent av att de flesta faktiskt torde strunta högaktningsfullt Stora Rättfärdiga Frågor, genomträngande Samhällsanalys och Vackra Framtidssamhällen, och har all rätt att få behålla den inställningen.

Att säga någonting sådant är elitistiskt, ropar klagokören. Mest vältalig är Expressens kulturchef Björn Wiman, som beskriver tanken som en nedsättande bild av gemene man som surande enfaldiga hjon som inte är förmögna att tänka stora tankar om världen. Tror Hägglund att folk är idioter?

Se där, Wiman avsåg att måla upp Hägglunds syn på valmanskåren, men råkade i själva verket bjuda oss på sin egen uppfattning om hur klent man måste vara funtad i huvudet om man inte engageras av kulturskribenternas teoretiska idisslande. Missförståndet är förtjusande. Det Hägglund säger är naturligtvis inte att breda grupper skulle vara mentalt oförmögna att tränga in i världen av Genus, Demokratikriser och Förtryckande Upphovsrätt. Ursäkta, men fullt så djupsinniga saker handlar det inte om. Politiskt engagerade brukar inte utmärkas av sin enastående intelligens. Det han säger är blott att många har bättre saker för sig, att de tycker att dessa frågor är trams. Det är minsann inte elitism. Au contraire. Det vi nu hör är ilskna barnaskrik från ett kotteri som räds mista sin plats i solen, det slags ursinne som blott förunnas den som sagt något som träffade den ömma punkten litet väl mitt i prick.

Hägglunds nya retorik hittar skillnaden mellan idealism och konservatism, två olika politiska temperament som skär tvärs över höger-vänsterskalan. För idealister är politik ett teoretiskt, abstrakt projekt, en verbal lek att ägna sig åt som umgängesform i kolumner och ironiska twitteruppdateringar. Lägg märke till hur mycket av kritiken mot Hägglund som består av semantiska associationslekar.

Idealismen frodas i det avlägsna. Det är så mycket lättare att hitta Rättvisan och Svaren i frihetskampen i Iran, än i det egna vardagslivet där detaljkunskapen kommer ivägen för tvärsäkerheten. Här hittar vi körkortslösa innerstadsbor med flexibla arbetstider (om ens några) som rynkar på näsan åt att förortsfamiljer vill kunna skjutsa ungarna till dagis och ta sig till jobbet utan tvingas sitta i bilkö en timme. (Varför bor inte alla innanför tullarna? Det är ju mycket miljövänligare!) Här hittar vi citykids som, för att låna PJ Anders Linders formulering, knappt kan skilja en alm från en lind, men som samtidigt har bestämda uppfattningar om vargstammen i Värmland (kan de ens peka ut landskapet på en Sverigekarta?). Fokus ligger inte på att lösa konkreta problem i sin egen vardag, utan på Rättvisa Lösningar på de Stora Frågorna. 

Det konservativa kynnet, som jag ser i Hägglunds nya retorik, handlar om en attityd till politik, snarare än en serie specifika ställningstaganden. Det handlar om att närma sig politik med respekt och motvillighet. Det riktiga livet pågår någon annanstans. Politiskt engagemang utgår från fakta på marken och konkreta problem som man behöver lösa, inte från passion, grupptillhörighet och visioner om en avlägsen vackrare värld. Politik är här en bisak, en instrumentell verksamhet som vi tvingas till för att så snart som möjligt få återgå till det verkliga livet. Politisk feghet, har jag hört fnysas åt Hägglunds konservatism. Stolt förklarar jag mig skyldig till anklagelsen. Skulle försiktighet vara en karaktärsbrist?

Denna konservatism är som sagt ett politiskt temperament, inte en serie konkreta ställningstaganden. Liksom idealismen skär den över höger-vänsterskalan. Samma politiska attityd jag finner sympatisk hos Hägglund 2.0 hittar man också hos en Göran Persson, samma lättsinne som präglar Mona Sahlins identitetspolitik kan också återfinnas i liberala idéer om sociala kängruskutt i annan riktning.

Det återstår att se vilket innehåll, om något, som Hägglund fyller det nya paketet med, men redan den retoriska omsvängningen är synnerligen uppfriskande.