Det är bara att inse. Reinfeldt och Sahlin spelar inte i samma politiska liga. Statsministern har det senaste dygnet agerat så skickligt att även Ekots politiska kommentator inte förstått den verkliga innebörden av vad han sagt. Sahlin har däremot, helt i onödan och således sin vana trogen, ytterligare försämrat sina möjligheter att bli statsminister genom att göra kategoriska uttalanden som bara försvagat S politiska styrka. Reinfeldt är en politisk pokerspelare av Göran Perssons kaliber. Mona Sahlin är... inte det.

Såhär: Jag argumenterade tidigare för att alliansregeringen antagligen skulle överleva ett valresultat där SD blev tunga på vågen och oppositionsblocket blev större än det borgerliga blocket. Sahlin har dyrt lovat att aldrig fälla regeringen med hjälp av SD (fråga mig inte varför, inkompetens låter sig inte analyseras med rationella modeller), och regeringen skulle högst sannolikt kunna lirka loss nödvändigt stöd från MP när så krävs.

Ekot frågade Reinfeldt vad regeringen skulle göra om oppositionsblocket blev större än Alliansen och SD fick vågmästarställning. Reinfeldt svarade:

– Jag tänker inte i sådant läge regera vidare beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Ekots tolkning var att:

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill alltså inte regera mer om alliansen blir mindre än de rödgröna, men ändå kan fortsätta regera med Reinfeldt som statsminister tack vare Sverigedemokraternas röster.

Det är måhända den tolkning som regeringen önskar att alla gör, för att få slut på pratet för stunden, men det är verkligen inte vad statsministern sade. Orden var väl valda. Regeringen tänker inte göra sig beroende av SD - för de tänker ju naturligtvis ställa mp mot väggen med hot om nyval.

För tionde gången snart, regeringen sitter kvar till dess en riksdagsmajoritet kan fälla den eller den inte kan styra riket. Budgeten skulle regeringen sannolikt kunna baxa genom riksdagen även i minoritet. En joker är vad som händer om Sverigedemokraterna lägger ned sina röster och stödet för oppositionens budgetreservation därmed är större än för budgetpropositionen. Vågar SD tvinga fram nyval? Eventuellt. Vem vet.

Men det ökar bara pressen på miljöpartiet, som skulle ställas inför alternativet att antingen fälla regeringen och därmed bära ansvar för att landet kastades in i en akut regeringskris, eller vara politiskt otrogna högerut under några år (inte första gången) och kamma hem några sköna sakpolitiska segrar på kuppen. Småpartier brukar man kunna flytta på. Allt som krävs är en förevändning och en ordentlig muta. Och de skulle vara välkomna tillbaka till S när 2014 närmar sig.

Mp:s motdrag skulle kunna vara att fälla regeringen och kalkylera med att slutresultatet skulle bli en mittenregering mp+c+fp. Socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle nog släppa fram den regeringen, men varför skulle moderaterna göra det? Reinfeldts framgångsrika blockpolitik skulle vara en saga all. Min gissning är att statsministern gjort klart för sina allianspartner att det alternativet inte existerar. (Det skulle jag gjort i varje fall.) Down we go together.

Jag blir på riktigt gott humör av skickligt politiskt spel. Ah, mycket snyggt spelat Fredrik. Du och Göran alltså. Allt är förlåtet!

Ingen tvekan längre. Nu har svensk inrikespolitik blivit rolig igen. (Tack och lov, när så mycket annat är skittrist just nu.) För läsare som följer denne neobloggare är inte statsministerns utspel idag någon överraskning i sak:

En budget faller bara om de tre vänsterpartierna och SD röstar likadant. Men då har jag lyssnat på Mona Sahlin. Hon har sagt att hon aldrig under några omständigheter kommer att medverka till att SD ska få något som helst inflytande. Då kan det orimligen innebära att hon medverkar till att Sverigedemokraterna tillsammans med S, V och MP fäller en alliansbudget. Jag förutsätter att hon står vid sitt ord.

Host, host. Vad var det jag sade? Det är utmärkt att regeringen nu börjar tala klartext. Jag ser framför mig hur tänder gnisslas bland vänsterpartister och socialdemokrater som alltid misstänkt miljöpartiet för att bära borgerliga kläder dolda under sin anorak.

Det politiska spelet dras upp ett snäpp. Hur påverkas relationen mellan oppositionspartierna när det nu blir uppenbart och allmänt känt att de smygborgerliga miljöpartisterna lockas att spela dubbelt och kalkylera med ett alternativ att falla tillbaka på om vänsteralliansen floppar? Den potentiella sprickan bör en strategisk regering nu försöka vidga. Driv mp åt höger, smickra deras borgerlighet, lyft hela tiden frågor där mp avviker från sina oppositionspartner – förmögenhetsskatten är förstås given. Det här kommer att bli roligt att följa.