Sverigedemokraterna har börjat diskuteras. I Ekots lördagsintervju pressades Mona Sahlin om vilka förhållningsregler socialdemokraterna har i sd-frågan. Kan partiet i vissa lägen förlita sig på sd-stöd för att bedriva krypskytte på en borgerlig majoritet? Sahlins svar var entydigt. [Länk, 08:47]

 Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. [...] Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.

Hoppsan! Det där citatet kan förfölja Sahlin i framtiden.

Vad betyder Sahlins sd-princip i regeringsfrågan? Det verkligt intressanta läget är vad som händer om Sverigedemokraterna hamnar i vågmästarställning och vänsteroppositionen (följaktligen i minoritet) samtidigt har fler mandat än Allianspartierna (även dessa en minoritet). Vilka möjligheter kommer i så fall oppositionen ha att driva fram ett regeringsskifte? Om man ska ta det Sahlin säger på allvar – inte självklart, det medges – ser Alliansen ut att ha ett skapligt läge.

En påminnelse till Mona Sahlin: i Sverige har vi negativ parlamentarism. Moderaternas gamla krav om att en regering per automatik ska avgå efter riksdagsval har, till partiets förmodat yrvakna glädje, ännu inte införts. Enligt gällande författning sitter en regering kvar tills den frivilligt avgår eller en majoritet i riksdagen röstar för ett misstroendevotum mot statsministern. Om Sverigedemokraternas röster inte duger för socialdemokraterna, innebär det att partiet inte kan rösta för ett misstroendevotum mot regeringen med mindre än att oppositionsblocket har en majoritet i riksdagen. Det vill säga, Sahlin har nu förbundit sig att vänsteroppositionen aldrig kommer att ta hjälp från sd i vågmästarställning för att fälla Alliansregeringen. Smått fantastiskt! Maken till parlamentarisk självstympning kan jag inte påminna mig.

För att en regering ska kunna överleva politiskt måste den också lyckas lirka budgetpropositionen genom riksdagen. Sedan mitten av 1990-talet är budgetprocessen utformat på ett sätt som gör livet någorlunda anständigt även för en minoritetsregering. Budgetbeslutet fattas i två steg. Först fastslås de ekonomiska ramarna för samlade intäkter och utgifter fördelade på ett antal utgiftsområden. I nästa steg fattas beslut om utgiftsposter inom de olika utgiftsområdena. Rambeslutet fattas som ett enda samlat beslut (Riksdagsordningen 5:12). Om vänsteroppostionen är i minoritet, och socialdemokraterna aldrig kommer att räkna in sd-stöd, är det minst sagt svårt att se hur de skulle kunna skrapa ihop en sd-fri majoritet bakom en budgetreservation. Och därmed tycks Mona ha förbundit sig att inte ens lägga någon. (Om den skulle glida igenom tack vare sd-stöd har hon ju därmed brutit mot principen).

Det har blivit dags att intressera sig för svensk författning igen.